Det har varit tyst här ett tag och det kan antingen bero på att det: 1) hänt dåliga saker eller 2) varit full rulle, antar jag?Sistnämnda tack och lov och ni som hänger på med Instagram och Linkedin vet ju. Vad är det jag sysslar med då? Eller "Vad gör du nuförtin!?" som är en av de vanligaste frågorna jag får. Well, i ärlighetens namn har det varit väldigt förvirrande för mig själv också senaste tiden. Hej det var längesen!Låt mig istället svara på en egen fråga: Vad VILL jag göra? - Jag vill skriva. - Jag vill stå på scener.-Jag vill vara kreativ. -Jag vill inspirera.Är det detta som kallas att manifestera? Jag vet inte. Såfall har jag tidigare sugit på den fronten. För allt sedan jag varit sjuk i utmattning och därefter debuterade med min bok (Min hand i min, Albert Bonniers Förlag) har det varit många försök till olika saker men... trögt som tusan. Vem får ens föreläsa i en ekonomisk kris? Knappt de väletablerade, visade det sig. Att då försöka slå igenom som föreläsare i en numera död bransch blir med andra ord som det blir, dödfött. Att skriva vidare då? Jojomensan, den längtan finns med mig hela tiden. Synopsis klara och allt. Men... jag har måste ju försörja mig under tiden? Den som trodde man blir rik på att skriva böcker hade fel. Det är få som blir det. Jag är inte en av dem. Än i allafall? Är det detta som kallas att manifestera? Då gör jag väl det nu då. Kvällen innan jag visste vad det här året hade att vänta mig. Den jag däremot är - nu när jag äntligen orkar mer igen - är en kämpe. Jag ger mig inte. Allt sedan jag debuterade som författare har jag försökt på fler än ett sätt att hitta en långsiktig försörjning som frilans. Det har varit allt annat än enkelt. Min timing alltså. Det jag vet är att jag helst inte vill bli anställd igen. Helt enkelt för att jag vill kunna skriva parallellt och tiden är liksom begränsad som förälder. Men det betyder inte att jag inte sökt anställning. För det har jag. För igen, jag är förälder och med det kommer ett ansvar. Det går bara att leva så länge med sina sparpengar. Tack och lov för dem, då jag inte ens tog ut något från Försäkringskassan under alla år jag var sjuk. För att läkaren ansåg att jag som klarat så mycket hemskt skulle klara även det här. Sidospår nu men ja, den läkaren kan... ja du släng in valfri åsikt.Vad är det jag gjort då för att hitta långsiktighet i mitt frilansande? Sökt en partner bland annat. Det har stötts och blötts. Samtal långa, domänstart flera, initiativ hoppfulla, möten många. Men ingen som gick i hamn. En förlösande kväll på så många vis, när jag och Sara Ohlson för första gången stod på scen tillsammans och höll i en gemensam show. Ända tills.Ända tills stjärnorna äntligen hamnade rätt i sin strävan att få mig och Sara Ohlson att fatta. I april i år sammanslöt vi för första gången professionellt och det var som att vi båda bara:Det här är för bra. Det här kan inte sluta här. Hotellfrukosten i Luleå dagen som skulle förändra allt.Det visade sig att hon genomgått samma sak, sökt en partner länge men inte hittat rätt. Vad bättre var, ja förutom att jag hittade hem hos henne, var att vi hittade hem även i vårt fokusområde. Jag hade provat många olika vägar att gå i mitt arbete men med Sara så visste vi bara vad det var vi skulle göra tillsammans. Det var så självklart. Det var inget att ens diskutera. Idéerna kring vårt ämne bara bubblade från april och har fortsatt bubbla tills dags dato i december. Det finns så mycket att göra och vi är de rätta personerna för det. Vi har nämligen den sura erfarenheten. Som kvinnor. Som människor med tidigare trauman. Som duktiga flickor. Som mammor. Som medborgare i ett land som vill ha jämställdhet men där kvinnorna betalar priset. Som världsmedborgare i en värld som kräver allt mer av oss men ger inte lika mycket tillbaka. Något vi är långt ifrån ensamma om, visste vi. Senaste i morse spelade Sara in ett ljudmeddelande om ytterligare en idé och även ur den aspekten har jag hittat rätt. Någon som är som jag, bubblande av idéer som bara kastas ut, måste ut. Kan någon ta emot dem, snälla? Det har varit så sällan någon stått redo att ta emot mina idéer. Ofta har jag bara varit den flummiga, den ambitiösa, den drömmande den... ni vet. Tjuren i bur med munkavle på för sitt eget bästa. Trots att jag också förvaltat en hel del av mina idéer. Med hjälp av våra tusentals fantastiska följare tog vi fram vårt uttryck och stil. Det här blev resultatet baserat på vad många röstade på. Vi är så nöjda!Nu så, år 2025, har jag hittat min like. Min match. Där hon inte bara bubblar av lika många visionära idéer utan också tar emot mina. Och som jag sa till henne i morse: jag älskar oss. Älskar att vi kastar oss ut på samma vis. Älskar att vi studsar idéer och ingen klankar ner på den andres. Vi bygger på varandras och även om allt, ptja långt ifrån allt om man ska vara helt ärlig, konkretiseras så finns idéerna där och då och då plockas någon av dem ner och påbörjas. För det händer saker prick hela tiden mellan oss, det ska ni veta. Även om allt inte syns. Det är så skönt. Känslan att ha hittat sin matchande pusselbit. Så vad är det vi gör? Ja men det är det som hela min "hösttermin" har handlat om. Att starta upp Allt annat än perfekt. En community om inre hållbarhet i en ohållbar värld. Vårt primära fokus har varit att lansera vår podcast med samma namn. Jag vet att Allt Annat Än Perfekt som bäst låg typ plats 48 eller liknande på Sveriges mest lyssnade poddar, har bildbevis nånstans men hittade inte i skrivande stund. Som. Fick. En. Succéstart.75000 lyssnare lyssnade på första avsnittet av Allt annat än perfekt och vi hamnade på topplistorna. Medan podden steg i listorna undrade jag om något var fel och skrev det också till min erfarna poddare till kompis Louise. Hon svarade att siffror aldrig ljuger. Ni kan ju se för er själva! Siffrorna är inte lika höga på Youtube men skam den som ger sig. Du får väldigt gärna börja följa oss där så blir vi glada!Men som det kämpats. Med ljud, teknik, internet, video, inblandade aktörer. Starten har varit allt annat än perfekt, om man säger så. För klart vi gör allt vi kan själva? Sa jag inte att jag är en kämpe? Visar sig att Sara är av samma skrot. Orädd för att kavla upp ärmarna och lära sig. Trots motgångarna, anser jag att vi levererat poddsamtal i världsklass. Ja men visst får man säga det om sig själv? Feedbacken styrker det trots allt? Om du inte tror oss, lyssna vet jag. Eller tittlyssna på oss. För klart vi också ska ha video när vi ändå ska podda? Varför göra det enkelt för sig? Rolig anekdot gällande det: vi sa till oss själva att vi skulle vara allt annat än perfekta i bild. Ändå sitter vi där piffade till tänderna. Nåväl, vi sa aldrig att vi var idealister. Eftersom Sara är en Swiftie har det givetvis också avhandlats och själv har jag utlovat mer om Iran, mitt modersland. Som sagt, de iranska inslagen är for real. Hur många iranska poddare har vi i landet förresten?! Med tanke på hur många iranier vi är så torde antalet vara högre? Du kommer bli fast i samtalen om du på något vis vill stöta och blöta, samhällsanalysera och få pepp i att du måste hålla inifrån och ut. Typ så. Vi avverkar alltifrån övergrepp till debattklimat till hållbar jul och mode. Därefter lanserade vi vår bokklubb och haft äran att få med oss två fantastiska författare som gäster: självaste Stina Lönnqvist och den högaktuella Katarina Muhr. Vi har också tävlat ut deras böcker, finns fortfarande chans att vinna Katarinas, skynda delta!)fler idéer är på gång. Vi hoppas verkligen få skapa något här, något hållbart i längden dels för oss- men framförallt för vardera en av oss som inte håller i längden. Så här glad ser man ut i sin hemmasnickrade poddstudio som i realiteten är ena ungens sovrum med fördragna mörkläggningsgardiner för fönstret i bakgrunden. Man tager vad man haver osv. Hejdå från två som poserar för fullt för att också ha några seriösa foton.Där har du anledningen till varför fokus varit sämre här på bloggen, som jag hela tiden från början varit så taggad på. Nu är det värsta jobbet med uppstarten av AAÄP över. Nu, nu kanske jag kan få fokusera lite mer på skrivandet igen? Hur har er hösttermin varit?-atefeh sebdani
