Hej bloggen! Det här är mitt första inlägg för Femina. Surrealistiskt och så självklart.Det har varit rätt många år som jag gått och tänkt på det, känt kliet. Att jag inte får utlopp, känt mig som den där tjuren i buren. Så redo men ingenstans att ta vägen. Ta. Mina. Ord. Någonstans.Jag är ledsen, men Instagram räcker inte för mig. (Är det bara jag eller är vi fasligt trötta på IG i ren allmänhet?) Visst, jag har insta att tacka för min kanske mest malliga epitet av alla jag skaffat mig sedan jag bloggade offentligt sist: Författare. Omslag på min debutbok Min hand i min, Albert Bonniers Förlag.Det var på IG som de olika förlagen fann mina texter och ville skriva bokkontrakt med mig. En sådan typisk chans på miljonen, sånt som inte händer om du inte redan är erkänd skribent av något slag eller bara allmänt känd. Jag var ingetdera. Ändå hände det. Ändå poserar jag med inget mindre än självaste Albert Bonniers Förlag. Otroligt nog hände det mig som kom från ingenstans och som fick uppleva en dröm jag aldrig ens vågat utveckla klart ens i mitt eget huvud. Mer om det någon annan gång men en sak är tydligt:I allt jag gjort och gör så kommer jag ständigt tillbaka till orden. Ordens makt.Jag älskar ord. Älskar att göra kullerbyttor med ord. Älskar att få mina ord slaktade. Älskar att känna vad ord gör med ens inre. Älskar att skriva dem. Min första offentliga blogg på Veckorevyn Mitt sista inlägg hos Veckorevyn. Tänk att jag hade förståndet att ta ett foto av det och av ren slump råkade hitta bilden kort efter jag skrev kontrakt med Aller bara häromveckan. Jag lade ner min sk "premiumblogg" (kurerad skara profiler) för Veckorevyn för 14(!?) år sedan. Det har alltid smärtat mig, ja löjligt nog. För jag ville inte sluta skriva (och fota) men hade inte den tiden att förvalta det på ett bra sätt (karriär på annat håll reds.anm.). Är man en person som går in med hull och hår i allt så gör man inget halvdant. Så fall får det vara. (Hey, någon annan duktig flicka som känner igen sig?) Ett av mina gamla inlägg från 2011 på Microsofts traineeblogg.Jag startade istället en blogg för min nya arbetsgivare- ja rent konkret för ett av världens största techbolag; Microsoft. “Hej jag tycker ni borde ha en traineeblogg hehe.“ sa jag för att få utlopp och vips hade jag fått tillstånd att starta deras första traineeblogg. (Okej så jag googlade nu och otroligt nog finns den kvar!?)Sedan fick jag förmånen att skriva för bolagets internkommunikation fast jag inte satt på den avdelningen. (Jag var teknisk rådgivare för Microsofts partners, inte på marknad.) Kan absolut ha gjort min chef konfunderad. Och så skapade jag ett eget nyhetsbrev om mitt produktägarområde (Upplevelserummet, som blivit ett helt jävla koncept nu med egen webbsida och allt) på kuppen. Det var inget som någon frågade efter på den tiden, vettetusan om någon ens läste. Därefter lade jag oerhörd mycket tid på mina presentationer och föreläsningar som jag höll Sverige runt och ja, även ute i världen stundtals. Hade parallellt hemliga bloggar... spoiler alert: bland annat en privat kärleksblogg. Pö om pö vann jag under årens lopp retorik- och taltävlingar. (se nedan bild från den där traineebloggen) (#skryt #förlåt) Talet jag höll och vann bland flera hundratals andra traineer i världen och som skulle komma att vara det första steget mot en förändring i mitt liv. Men det visste jag inte då. Atefeh Sebdani, en hycklare?Allt det där var innan dagen kom då jag skulle få svårt att kliva ur sängen. Det var då vände jag mig till teckenbegränsningarna i Instagram för att berätta om vilken hycklare jag varit. Jag var inte den jag utgav mig för att vara. Med mig bar jag en historia som jag aldrig vågat berätta. Jag ska berätta mer om det där mer utförligt men i korta drag; jag var i sådan oförmögen mörker att det enda jag kunde förmå min utmattade kropp att göra var att hålla i min mobiltelefon. Med den hade jag en dörr till världen. Så jag började skriva. Berätta om vem jag egentligen är, vad jag bär på. Jag skakade av rädsla varje gång jag tryckte på publiceraknappen. - Vem skulle tro mig?- Tänk om dem* skulle hitta mina texter?Ett utaav mina inlägg som gått virala på Instagram är den här dikten. Men jag fortsatte skriva. Därifrån har jag sedan inte kunnat sluta. Vare sig det varit poesi, politik, trauma, föräldraskap… eller min debutbok Min hand i min.Idag fick jag en annan - otroligt fin - nyhet (som fick mig att börja gråta) som bekräftar att skrivandet är det jag bör fortsätta med. (Mer om även det… snart!)Så när Aller ville ha mig ombord, ja alltså jag har gått som på moln helt ärligt. Ursäkta!? Jag ska få blogga igen och inte för vem som helst. Att det ska få bli under ett renommerat och respekterat varumärke som Femina och därmed öven Aller Media, var aldrig givet.Cirklar sluts och kanske, var jag en hycklare i dubbel bemärkelse. Hycklare som ens gick in i en annan karriär? Som kallar mig techie när alla vägar bär... mig till orden? Även om den techkarriären gav mig allt jag drömt om, den med. Men som sagt, mer om det en annan gång. För ni hänger väl med?- atefeh sebdani*dem, vilka är "dem" undrar ni som inte känner mig kanske. Well, det är en sekt jag talar om. En av nutidens värsta. Om dem, skall vi också prata.
