Du kommer inte hitta en starkare förespråkare för "kvinnor kan" eller "du borde dela med dig av det här otroliga" (vare sig det är något roligt eller tokigt) än jag. Ändå. Bild från i helgen efter storhandling och vallat runt tre barn på fyra olika kalas.När det kommer till mig själv så "inte ska väl jag". Var gång jag ska publicera något "skrytsamt" får jag stålsätta mig. Jag kan tydligen sälja andra och annat bra. Men inte mig själv? Det finns något... narcissistiskt över det? Alla dessa sk "Alpha Women" där ute får mig att smygkräkas i min mun. Som något svar på Alpha Men. Än värre, har ju fenomenet kommit till Sverige. Det värsta är. De kvinnor som definierar sig som Alpha Women... okej nu säger jag det: ...de uppfyller ju inte ens kriterierna. Aldrig mött personer som har svårare för kritik än dem? Som är så långt ifrån ödmjuka som dem? Det. Blir. Bara. Pinsamt.Så jag känner mig som en av dem de gånger jag vill dela en förträfflig nyhet. Som någon slags Alpha Woman, högre än alla andra kvinnor bland pöbeln. TÄNK OM JAG ÄR SÅN!? Hemska tanke. När min fina Märta hade viktig boklansering samma vecka jag fick mitt besked. Först fick jag hurra henne och sedan hurrade hon mig. Eller, så känner jag att kanske gjorde någon fel, som tilldelade mig något? Den delen gäller bara saker jag vill ha, innerst inne. Som ett stipendium från ingen mindre än Sveriges författarfond. De saker jag inte tycker är lika viktiga säg t.ex när jag vann "Circle of Excellence Gold Club" som är en prestigefylld intern utmärkelse på Microsoft där priset var (är?) en helt jävla sjuk lyxresa (plus mer därtill). Det var lite så: jaha? När jag vann. Extret lyxigt med en lyxresa förstås. Men jag visste inte ens att vi kollegor skulle tävla sinsemellan om vem som var bäst. Nog för att jag gjorde ett hästjobb, det gjorde jag. Det kan ingen ta ifrån mig. Men det gjorde många! (Obs långt ifrån alla dock...)Och absolut, att jag har med det i mitt CV och på Linkedin ändå. Hycklare som jag är. Men tillbaka till det där med imposter syndrome. När ödmjuka, otroliga urkraften Märta Stenevi var i färd med att skriva sin bok var hon stundtals i tvivel. Där stod jag bredvid: Klart du ska! Heja heja! Du är så viktig, kom igen, ta din välförtjänta plats!När jag fick stipendiet ringde hon för att säga liknande upplyftande ord. Man är bra på att predika för andra... visst? Mindre på att lyssna på sina egna ord.Det finns så mycket jag inte berättar från mina med- och motgångar. Jag har ju fått skrivarstipendier förut, till exempel. Men inte berättat det. Jag har fler positiva hemligheter, som jag fortfarande inte berättat... borde jag?Var gång jag motsträvigt berättar, så undrar jag vad jag från början ens var så orolig för?Har absolut en kompis som alltid säger att jag behöver jobba på min imposter syndrome. Andra vänner som säger att de inte är förvånade över de medgångar jag berättar om, som den senaste. Jag är ju själv förvånad! Men okej, delad glädje är dubbel glädje. Som någon skrev i mitt Instagraminlägg. Jag ska bära med mig det. … och nu, fokusera, göra plats och fortsätta skriva. För det var trots allt det som budskapet i förra inlägget var menat till. Lider ni av imposter syndrome?-atefeh sebdani
