Det är inte alltför sällan som de mest udda sakerna jag skriver om i mina (högst aktiva) stories på Instagram blir de ämnen som engagerar mest. Det har varit häxdoktorn, stockrosor, dyrt att fika och nu senast; min sjukdomsprocess. Jag tycker det är fantastiskt hur högt och lågt det är. Men en sak är säkert: jag tror det sistnämnda engagerar just för att många är drabbade.Vissa av er har menat att det är förklimakteriet. Oh well, jag är inte naiv och kanske rentav såpass desperat än att jag även kommer ta det i anspråk. För utöver migrän, yrsel och what not har jag även haft håravfall. Det vet ju alla, att kvinnor som inte är fertila inte heller ska vara snygga mer? Skämt åsido. Plus att jag vet att prick ingen kommer tycka att jag direkt ser ut att lida av håravfallet då "svallet" ändå är där. Men så svalligt är det inte längre, kan jag avslöja. Det är också anledningen till att jag fått slopa mina älskade men ack så jobbiga lockar och börjat föna håret istället. Det blir liksom inte så bra när håret är så tunt och lockarna därmed blir typ fem stycken över hela huvudet. R.I.P hår och lockar. Det räcker att jämföra den här bilden med nästa...Så tillbaka till håravfallen (i plural) som jag led av efter mina tre graviditeter. Då klippte jag av håret och genomgick KBT för det jag varit med om som barn, när min fostermamma mot min vilja klippte mig pojkkort och jag grät. Grät för varje lock. Grät varje natt. Grät i flera år. För det var mitt sista minne av min mamma som hon klippte bort. Mitt sista halmstrå, min kamp att behålla min mamma kvar hos mig. Hur skulle hon nu känna igen mig när hon kom för att hämta mig?Det var skönt för mig att som vuxen att själv våga klippa av håret och inte känna att det blev ett övergrepp igen. Nu vet jag att jag klarar det. Plus att kom igen, det var rätt snyggt. Det var ju inte som när min fostermamma klippte mig just som en pojke, med stubb i nacken och klädde mig sedan i ärvda pojkkläder. Halvvägs i håravfallet och anledningen till att jag börjat föna. Hejdå lockar. Jag lider inte av att behöva föna håret. Men det är trist när jag äntligen fått tillbaka mina lockar. Bara att börja om. En av många utav höstens hårbollar.Nu är jag återigen där för fjärde(!) gången under mina år som 30-nånting och har tappat halva håret. Men den här gången är jag besluten att behålla längden. (Jag tar också priorin den här gången, nota bene.) Det ska inte vara lätt att försöka vara snygg med åren. Är det inte muskler som förtvinar så är det hår som faller. Anyhow, ville jag komma till en poäng. Den poängen är att jag ändå inte tror det _ bara_ är förklimakteriet. Ni som läst om Häxdoktorn känner ju till den delen. Sen finns det också delen jag hittills inte berättat om: Min hörselnedsättning och min tinnitus. Alltsammans i ena örat enkom. Det har nog kommit gradvis och när min make frustrerat någon gång när jag låg och sov i vårt sovrum studsade in och ropade "Varför svarar du inte? Hör du inte att vi alla ropar på dig!?" och jag kunde konstatera att nej, det gör jag ju inte... som jag insåg att det är ju det som varit problemet så länge. Att varje gång han gått upp på natten under dessa åren när barnen ropat på oss medan jag fortsatt sussa, så är det för att jag inte hört. "Hur kan du inte ha hört!?" har han frågat varje gång och jag har trott att det är bara för att jag sover så djupt. Fel. Tur man har en fantastisk frisör som kan klippa både för lockar och icke. Det kan faktiskt inte vem som helst.Jag har bokstavligen inte hört. Så när jag började jämföra hur jag hörde beroende på vilken sida jag låg på insåg jag. När jag sedan insåg att det där tjutet i mina öron aldrig tog slut och började få panik när den var som värst tog jag äntligen tag i det. Allt i samband med att jag bytte husläkare som skulle visa sig vara det bästa jag gjort.För första gången blev jag hörd (no pun intended) utan att behöva stå på mig. Jag gick dit för min hörselnedsättning, för herregud- sa jag- jag måste ju kunna höra mina barn om något händer dem? Det var alltså mitt incitament. I förbifarten tog jag upp andra saker när vi ändå satt där och chittchatta om ditten och datten och vips- hade han tydligen fått ledtrådar jag inte visste att någon av oss behövde. Han sa att han trodde alla dessa symptom kunde hänga ihop till en och samma diagnos. Ridå. Där är jag nu. Försöker utreda. Smälta. I synnerhet när jag träffade en vän som sa att en i hennes närhet hade haft samma och fått en diagnos. Samma sjukdom min husläkare spekulerade om. Det var då jag började ta det på allvar, inte vifta undan det. Ta tjuren vid hornen och utreda mig själv. Invänta de där remisstiderna med mer förberedelse. Lunch med kompisen som skulle ge mig en insikt jag behövde. Märta, min vän som gjorde mig medveten om att ta mina symptom på allvar. Evigt tacksam. Det är så typiskt oss kvinnor att i bruset och ekorrhjulet bara fortsätta ignorera varningssignalerna i oss själva. Kroppen som försöker säga något.Dessvärre, visade det sig som alltid, är inte alla läkare lika lyhörda. Dessvärre måste man stå på sig för att inte nästintill bli feldiagnosticerad. Vädja, att snälla kan du lyssna på vad jag har att säga? Kan du ta dig tiden för mig och inte kasta ut mig innan du ens ställt några frågor? Jag tar ju tag i det här nu! Fast jag inte ville, fast det tar emot. Men jag måste och du får ju betalt för att hjälpa mig. Hjälp mig snälla!?Dessvärre går man inte på empatiska förmågor i läkarlinjen.Så vad kan det vara, om ni får hjälpa mig? Min yrsel, hörselnedsättning, tinnitus, migrän... någon som vill ge sig på att pussla ihop allt detta? Och nej, håravfallet torde inte ha med något av det att göra. Det kanske går in i den där kategorin om förklimakteriet helt enkelt bara.Har ni haft liknande? Eller andra symptom och sjukdomstillstånd ni kan berätta för mig om så jag känner mig mindre ensam? Tack snälla?-atefeh sebdani
