Det är känslan av att inte räcka till och vilja så mycket som är vad allt handlar om nu. Jag gör mina prioriteringar förstås, men allt som oftast görs dem åt mig. Ekvationen går ju ändå inte ihop, det vet både du och jag i detta liv, detta samhälle. Prioriteras bort gör saker när jag prioriterar mina barn före det mesta, före allt. Vi vet att vi måste dra i våra egna tyglar när det inte går ihop och någonstans måste vi göra avkall. För mig blir det (tyvärr) i vänskapen som jag desperat försöker hålla vid liv via chattar istället. Bara nu, bara en liten stund till är det så här, tänker jag. Sen är småbarnsåren slut, sen så. Men väntar ni på mig då? Mina vänner? Det är det jag inte vet. Det jag vet är att de är i samma sits. Det är det jag oftast obönhörligt säger till mitt försvar. “Vi tar det där fikat om några år va? Glöm inte!” Vi ses på andra sidan. Visst? Det gör vi? På tal om absolut inget i det här inlägget men det förra! Titta vad jag fick av en urgullig följare. Nästan så jag måste berätta varför i ett eget inlägg... är fortfarande rörd.Jag vill skriva, jag vill ut och föreläsa mer och jag vill lika mycket vara den där närvarande mamman.Den närvarande mamman har på senaste tid fått bli än mer närvarande. För vem kunde tro? Att jag skulle få leva ut en barndom på just det sätt jag sorgset tittade på medan mina kompisar levde. Det ska erkännas, att jag var aldrig avundsjuk. Det kanske låter fisförnämt och självgott och vad vet jag, som en person utan självinsikt? Men svaret på varför jag aldrig var avundsjuk är lika enkel som… ja förmodligen sorglig. För jag tittar på det med andra glasögon nu. Den vuxnas. Likaså, med mammans. Och när jag glömmer ta på mig de där nyfunna glasögonen blir jag påmind av min make.Anledningen jag inte var avundsjuk alls var på grund av att jag helt enkelt inte trodde jag var värdig det där ändå. Allt det roliga. Fritidsintressen. Kalas. Upplevelser överlag. Jag var ju inte ett barn man kunde älska. Varenda nära vuxen i mitt liv hade antingen i sina handlingar eller ord sagt det till mig. Allt jag fått veta är att jag skulle vara tacksam. Tacksam för mamman som offrade mig för ett högre syfte, hon var hjälten. Mina förövare och tillika fosterfamilj sa liknande men i andra ordalag. Jag skulle vara tacksam att någon ville ta emot oss tre syskon överhuvudtaget. Tacksam att jag hade det bättre än de stackars barnen i Iran som våra föräldrar kämpade för. Så det fanns inget att vara avundsjuk på. Jag skulle ju vara tacksam. Det var inte ens så att jag aktivt tänkte att jag inte var värd något. Det var bara sakernas tillstånd. Jag hade en klar teori om världen. Vissa människor är till för att vaskas. Som utfyllnad för andra. Jag var så uppenbart en av dem. Oälskad, oönskad. Vaskad. Det var bara så det var. Därför, fanns inte avundsjuka i mig. Det är så det blir när man bryter ner en människas identitet och värde. Fråga andra som vet. De kommer vittna om samma sak. Så här kan en lördag se ut i mitt nya liv 5.0 eller något. Jag och hela Stockholms scoutkårer i kallaste höstregn som aldrig vill sluta och vem kunde tro att inte ens det fruktade regnet kunde stoppa mig i framtiden? Om jag ser mallig ut så är det för att jag är det. Mallig och lycklig.Men så är jag där, på tal om tyglar och får bokstavligen hålla i dem, tyglarna. Inte mina egna men hästarnas! Islandshästarna som min dotter rider på. På en intim liten ridskola med totalt fyra små ryttare. Med kravet att vi vuxna måste gå bredvid. Medryttare kallas det inte, men något kallas det och jag kämpar med att lära mig alla begrepp. Träns, grimma, tölta, skänkla… och någonstans där har jag glömt resten redan. Som hon längtat! Den där dottern min. Som vi väntat! Hon är åtta år idag och jag glömmer aldrig stunden hon första gången fick sitta upp på en häst. Det var en enorm en. Högre i mankhöjd än jag. Vi var på det där slottet som är så känt nu. Häringe ni vet, där Förrädarna spelas in. Fast det här var långt före. Ty den där dottern, hon var då bara två år gammal. Jag vet, en tvååring på en så stor häst? Jag lovar att ni inte behöver socanmäla mig. Det var en van ryttare på ena sidan och en stolt som-en-tupp-mamma på andra sidan. Två år gammal och hon får sitta på en häst. Mamman här, hon är 40 år och har fortfarande aldrig fått prova det. Den dagen kommer, det är jag säker på. Fotbollsmamma är jag ju också. Så här ser en del av livet också ut numera. Från att aldrig besökt en fotbollsmatch innan 30 till att nu inte veta hur många jag sett längre. Skadar inte att ha en dedikerad son i ett otroligt lag som får rätt skrytsamma möjligheter. Som att gå matchknatte ibland. Sånt man gör tydligen, om man är barn och tillika mitt? Även så här ser livet ut. Nej men variationen kan man inte klaga på. Erfarenheter kommer det inte vara brist på för dessa syskon.Men stolt, det var jag. Framförallt för det jag såg hända framför mig. Hur det där krullhåriga trollet till tös som aldrig kan sitta still. Hon som brutit nyckelben innan hon fyllde fem, haft armar som gått ur led två gånger, som sprungit in i bordskanter ute i naturen av alla ställen och fått en blåtira. Hon som rymde från förskolan när hon var två. Hon. Rumi. Hon min lilla vilde som lever ut hela sitt väsen, ty världen är hela hennes lekplats! Hon som gett andra alla skäl att socanmäla oss för sina skador om det inte vore för att alla omkring just känner henne lika väl. De vet vad hon går för. Hon! Inte min hand om ni trodde det, att jag hade så grova. Min make var svampsugen, tog med den svamptokige gossen vår, åkte ut mot skogen, parkerade vid vögkanten och tog sig in en snabbis och ut med den här korgen. Det blev till både svamptoast och pasta funghi (måste sägas på italienska för det låter snyggare). Tackar tackar sa tjejerna i familjen och mölade på.Där hon satt på hästen såg jag förvandlingen. Hon formades om och blev någon annan, något annat. Två år gammalt och galet busfrö som satt djupt försjunken, djupt allvarsam. Det gick inte att få kontakt. I den stunden var det bara flickan och hästen hon frågat om hon kunde få rida och vi försiktigt fått fråga ryttarna där om de accepterade så små varelser. Det var som att se henne hitta hem. Vi visste ju att hon älskade djur. Hur hon är, vad jag kan kalla för, en naturlig djurviskare. Hur hon kan få främmande hästar i hagar att på riktigt dansa för henne utan att jag begriper vad det är hon gör för ingen av oss andra fyra i familjen lyckas med samma sak. Hon som samlar tordyvlar och namnger dem Sissi, Kikki, Mimmi, Lilli, Titti, Bibbi , Ninni, Pippi… och ja ni fattar. Min älskade unge som lever i symbios med djuren och som samtidigt är den mest socialt begåvade på jorden.Hon.Hon satt helt tyst. För hon hade hittat hem. Hon där hon finner som mest ro. Med djuren. Och töntmamman blir bölig bara jag skriver dessa rader men tamigtusan så fint det är att se sitt barn i det tillståndet. Fyller ut med lite vardagsmatsbilder för det vet jag att man själv gillar att se. Av någon outgrundlig anledning är det ett ständigt intressant ämne. Här, en simpel carbonara med bacon och massa persilja. Någon sa att jag var så svennig med min öl där. Men samma någon vet inte att öl är det jag föredrar mest om det ska vara alkohol. Såeremede. Så i sex år avvaktade vi, tillgodosåg behovet på alla andra möjliga sätt och kände på det där med tålamod för varje dag som gick och varje längtan som yttrades från ett hjärta som bultade. Tills vi fick möjligheten till den här ridskolan. Så kom kravet, en vuxen behöver vara med. Tidiga eftermiddagar, innan arbetsdagen är slut. Med en make som är anställd och en fruga som är frilans var det givet. Jag räckte upp handen. På samma vis fick jag räcka upp handen kort därefter när hon så fick en efterlängtad plats i scouterna och kravet där kom: vi har egentligen inte plats för fler men om någon av er föräldrar kan tänka er vara scoutledare kan hon få plats. Jag räckte upp den där handen igen. Det var bara att köra. Som att vi inte hade nog i trebarnsfamiljeschemat med aktiva barn. Med fotboll, dans, gymnastik och nu… lite mer ändå. Jag hade noll ångest. Noll tvivel. Noll betänketid. Tvärtom. Wow. Jag skulle få uppleva scoutliv och stalliv. Jag som inte visste om att jag älskade natur och djur som barn för att det var så långt ifrån min verklighet. Jag som rentav lärt mig vara rädd för varenda levande varelse, från den minsta spindeln till de största ardennerna i hagen. För jag hade aldrig lärt mig hur man är i närheten av dem. Kunde inte begripa hur min kompis klarade av att leva i samma lägenhet som en enorm (nåja) portugisisk vattenhund som skällde. Hur kunde man välja det?Men så fanns min nyfikenhet där under ytan. Alltid. Så jag närmade mig så småningom genom åren, tog nästa steg och nästa. Lät inte mina allergier stoppa mig. Fram tills att jag nu springer bredvid en tung islandshäst när min dotter töltar och medan hon är i sin tysta nästintill mediterande tillstånd uppe på hästryggen låter jag benen lyfta av glädje och hör mig själv skratta högt! Som jag skrattar! "Älskling ta en bild på mig när jag borstar Saga!" Är absolut lite självcentrerad under lektionerna hehe. Allergier finnes så att säga. Men inget kan hindra mig. Mer middagstips inkommer! Köp färdiga pinzabottnar. Kör bianco med ricotta till de vuxna. Strössla med pinje, burrata, basilika och rödlök. Klart. Himmelskt.Tänk att jag får uppleva det här! Utbrister jag till min make hemmavid efteråt. Med sin lilla mun ler han så där försynt som bara han kan och så säger han:- Jag är så glad för att du får uppleva det här!Jag svarar då att:- Men tänk att våra barn får uppleva det här! Omgivningarna dessutom! Det är som en saga alltihopa! Att rida under de stora ekarna som bildar som ett tak över våra huvuden! Tänk att våra barn får uppleva allt det här! Scouter och ridning och…Han avbryter och säger lite mer vemodigt:- Jag är ledsen att behöva säga det här babe. Men det är så här en barndom ska vara. En sån barndom jag hade till exempel. Under ekarnas trädkronor som bildar ett tak där vi rider som i en saga.Jo. Så är det förstås. Det vet jag med. Förstås. Lika mycket som jag vet att jag numera kan titulera mig både scout och medryttare! Det vet jag också, att det aldrig är försent. Tack livet, för allt jag får vara med om. Tack, för allt jag får erbjuda mina barn att vara med om.Nu är jag för alltid; Alltid redo!Den som vet, den vet.-atefeh sebdani
