Oktober, du är magi. En av mina två bästa månader är snart över och det har varit att stå i så att säga. Jag tänker att jag för en gång skull ska försöka gå bort från känslor och tankar och helt fokusera på ett sådant där klassiskt blogginlägg á la back in the days. Det vill säga: vad jag gjort. Vad jag ätit. Kanske lite hur jag sett ut? Lite har det ju ändå hänt så att säga. När till och med lampan är på sniskan är det onekligen kaos.Så, en av sakerna vi gjort är att jag fått ett totalryck över hur det ser ut hos oss hemma. Till synes. Efter år av utmattning, småbarnsliv och väldigt tight ekonomi - som inte ändrats särskilt för den delen - kände jag att nej nu får det vara nog. Ni vet när det kommer till punkten att man dels inte alls kan spegla sig själv i sin inredning, dels håller sig ifrån att bjuda hem vänner för att man skäms över sakernas tillstånd. Att det är taffligt, tillfälligt och trist. Vi är långt ifrån klara för jisses sådan tid inredning måste ta då? Jag vet precis hur jag vill ha det men antingen handlar det om att jag inte har råd att satsa hur mycket som helst, inte har tiden att leta hur mycket som helst eller att måtten inte stämmer eller eller eller... anyway lyckades vi haffa några riktigt drömmiga köksstolar (det ni ser i bilden ovan var det där tillfälliga pga småbarnsliv) på ett så spännande sätt. Ska berätta mer när jag har bättre bilder! Springa på stan är verkligen inget jag njuter av.Barnen har fått lite ny inredning också och fått måla om varsin möbel i valfri färg. Det var så kul att ta med dem till färghandlaren och bara släppa sina egna riktlinjer och moodboards och låta dem gå loss utifrån sin lilla värld. Det är just sådana små detaljer som gör att barn får växa. Genom att känna agens. Det gör också att de värdesätter sina ägodelar mer när de får vara med från början. Däremot var det inte alls ett lika roligt projekt att måla och jag påmindes om igen att renovering verkligen inte är min grej. Fyfan vad bökigt det är. Det är vare sig sexigt eller spännande och jag begriper inte de som frivilligt utsätter sig själva för det år efter år. Men resultatet blev så bra! Även det får komma i senare inlägg. Försöker inte cliffhanga. Är bara lat och har inte tagit foton och att beskriva allt är ju sisådär kul att läsa. En mallig morsa och en allvarlig dotter. Ridningen är inget annat än seriöst och mamman får absolut inte vara pinsam.Det har fortsatt varit idylliska eftermiddagar med ridskolan och kan säga som så att sista lektionen var en smärre sorg... som ledde till en smärre chock. För dessa kreatur är ju bara något helt annat. Man. Blir. Kär. Samtidigt är det väl ungefär här någonstans jag konstaterar att det omöjligt kan finnas en gud. För hur kan man straffa en som avgudar djur mer än något annat med att göra henne så allergisk? Hur kan en människa ens vara allergisk mot...djur!? Det är ju ologiskt på alla plan. Varje ridlektion har jag varit avhållsam på ett sätt. Klappat avhållsamt. Inte gosat för mycket, snarare knappt. Varje gång har jag blivit snuvig, kli i halsen och nysningar. Så kom sista lektionen och jag kunde bara inte låta bli att gå nästan all in i gos. Undvek pussar men kram, klapp och kel på ett sätt så ridfröken absolut kan ha skrattat åt mig. Det fick jag betala för. För när jag sedan ska skjutsa nästa barn till nästa aktivitet och sitter med mina tre skatter i bilen under högtrafik genom en pulserande Stockholm kommer allergichocken. Först nysningar på nästa nivå; det gällde att hålla reflexerna i schack över pedal och ratt. Sedan ögon som rinner och svullnar och kanske tänker du nu att ja ja vad gör väl det. Då kan jag säga att det gör rätt mycket när man sitter bakom ratten, regnet smattrar på vindrutan, mörkret börjar falla, trafiken är som värst och du knappt kan öppna de svullna ögonen mer. So far ändå lite good jämfört med det som hände sen. Jag började få svårt att andas. Vi kan säga som så att jag lyckades ta mig hem i sista sekund. Min make sprang ner för att parkera, slängde åt mig sina hemnycklar medan jag sprang upp i lägenheten, klädde av mig helt näck så fort jag steg in i hallen och studsade in i duschen. Kanske tio minuter senare, kanske en kvart kanske mer, när andningen kommit tillbaka hör jag något svagt. -Atefeh vi kommer inte in!!! Du har låst ute oss!Min familj. Som står och skriker in i brevinkastet och så gjort bra länge. Med skum i håret och lika näck som när jag hoppade in i duschen hoppade jag ut med vatten droppande från varje lem och sprang till ytterdörren. Ooops. Så kan det gå en vardag i oktober. Men snälla se på dem där de sticker ut sina mular och kikar mot kameran. Jag. Orkar. Inte. Rumi min dotter med de varelser som möjligtvis är de sötaste vi har. Kan vara så att jag klappade även dem... Har varit personal shopper och baglady åt samma dotter. Misstänker att det bara är en försmak. Man får vara glad så länge de svenska kedjorna och loppisar duger och de inte riktigt har koll på märken och måsten. Men helt sörjer jag inte ridskolans avslut. Nu går min andra dotter nämligen i hästskötsel för de allra minsta. Efter första lektionen tog vi en osedvanlig fika. För jisses vad det kostar att fika i Stockholm. Kolla in priserna själva. Någonstans i oktober var jag här också. Scouternas stuga mitt i skogen. Inte på grund av att jag är scoutledare åt min dotter. Utan för att jag har en grabb som också är scout och som inte älskar att sova över på andra ställen än hemma så jag fick glatt packa en ryggsäck jag med. Sätta mig på pendeln för att sedan åka ut med massa söta kids och vandra med dem i fyra(!) kilometer(!) i total mörker(!)! De var så duktiga och jag så imponerad. Men det allra mysigaste var att min gosse inte alls skämdes för mig. Tvärtom, han höll min arm hårt hela vägen och förkunnade hur glad han var att just jag var med. Jag som var enda föräldern med. Och där i mörkret när barn snubblade ner i diken eller började tappa modet för att det på riktigt var så becksvart att vi inte visste var vi satte fötterna som då och då i vrickande tillstånd hamnade i gropar så erbjöd jag min andra hand till valfritt barn. - Jag har en tom hand här som gärna håller en annan som vill!Som myror till stacken försökte andra killar ta tag i den och det slutade med att vi gick som i ett tight led med 4 pojkar och jag, med axlar tryckta mot varandra medan jag berättade historier. - Berätta mer!Ropade de var gång vi behövde stanna för att någon tappat något i mörkret eller vad det var. Historierna fick dem att marschera framåt, gullungarna, och vips var vi framme i den spartanska stugan. Där började mitt arbetspass som köksa sen! Scoutledarnas logement. Här var jag tilltänkt att sova men så blev det inte riktigt. En viss gosse behövde mig. Det ska tilläggas att väljer man barn så anser jag att man dedikerar sin tid för dem. Alldeles oaktat deras behov och utmaningar. Men jag vore hycklare om jag sa att det ibland också känns trångt. Trångt i sinnet när ungefär en tiondel av det man vill göra blir av och däremellan är man utmattad. Så jag sa det till min make som ju är den som arbetar heltid medan jag kör någon mix av frilans och housemor. (Svar till alla som undrar "men vad gör du om dagarna egentligen!?).Jag sa:- Det känns ibland som att jag sitter i baksätet av mitt eget liv, jag styr det inte alls längre. (Eller bokstavligen i framsätet och kör runt barnen i deras liv.) Det var då han hade en unik stund av klokhet och svarade:- Det är ju just så det ska vara med barn: vi sitter i baksätet av deras liv. Allt annat vore fel. Det är vår plikt. Ja men se där käre Max. Ibland har du dina stunder. Kan ha varit ett av årets finaste stunder. Lägereld och sång under en stjärnklar himmel. Mer behöver jag inte.Som ni vet är det en fantastisk känsla att få leva ut en barndom jag aldrig hade genom mina egna barn. Det är med stor dos entusiasm jag avlägger mestadels av min tid för och med dem. Men det ska sägas att det ibland är tungt. Som andra kvällen på scoutlägret. Det var kolsvart, det var I natt jag drömde, Jag gillar blommor och andra scoutvänliga sånger och det var när jag satte hakan rakt mot himlen och såg tallarna sträcka sig mot stjärnorna som låg som ett glittrande täcke över oss medan elden värmde mig på jorden som jag fick anstränga mig från att gråta. Det var specifikt versen "Det fanns en gång en soldat. Han kysste sin mor farväl. Han sa till sin flicka: 'Du, jag kommer igen'. Svara mig du, var är han nu?" som jag brast. Det är ju låten om mig. Mina soldater till föräldrar som försvann. Det vet dem inte om, de där barnen som bekymmersfritt sjunger. Det var jag som en hel barndom undrade var dem var nu men det är också jag som idag får finnas i en parallell barndom med värme i mitt hoptejpade hjärta och får vara med i värmen och sjunga om soldaterna som krossade det där hjärtat. Livets vändningar och livets ironi är så bisarrt. Jag är för alltid en avart som bara gör allt för att platsa in, tacksam för att vara medbjuden.Och det tog mig inte lång tid innan inlägget visst innehöll känslor och tankar. Vad bra det går för mig. Ja men så var jag iväg på ett efterlängtat uppdrag också! Höll absolut på att missa flyget för det var småkaos i säkerhetskontrollen och vad är grejen med att 1) folk fortfarande inte förstått att du inte får ta med dryck på planet och 2) att säkerhetskontrollen stoppar varenda väska som har elektronik i sig vilket mer eller mindre är just varenda väska en vanlig vardag i oktober eftersom de flesta åker på jobbresor och inget annat? Vilket haveri. Där stod varenda en i full stress över den långa raden av fastnade väskor. Fastän jag tydligt frågat innan om datorn ska tas ut eller! Så jag var smått irriterad men det får man ju absolut inte visa på en flygplats. Istället fick jag slicka röv deluxe för att de skulle ta min låda allra längst bak och låta mig gå före för tydligen ska jag också boarda extra tidigt!? Det fick jag veta av en medresenär jag inte kände men hade nummer till eftersom vi skulle på samma event. "Bara skynda så mycket du kan!" skrek hon i luren på mig och sagt gjort. Efter mitt lismande för personalen fick jag gå före och kutade så svetten rann ner för min rygg under syntetbodyn. Perfekt. Perfekt när man ska stå och föreläsa för hundratals personer ett par timmar senare. Men jag hann. Som sista person som de snällt väntade in. Och varför boardingen var tidigare än vanligt? För det skulle tas en buss dit. Där stod varenda passagerare och lika snällt väntade in den sista i sällskapet som fick ursäkta och tacka om vartannat medan svetten droppade ner för de målade fransarna.Men- föreläsningen gick suveränt och jag fick så otroligt fin respons. Tack Donna Richmond för ditt foto!Här kommer lite skryt för om inte jag så vem:"Atefeh Sebdani är en fantastisk föreläsare som verkligen berör och engagerar. Med stor närvaro, värme och tydlighet väver hon samman sin personliga berättelse med värdefulla insikter om motståndskraft och självledarskap. En inspirerande och modig människa! Från första stund fångar hon publiken och förmedlar ett budskap som stannar kvar. Dessutom var hon otroligt rolig, professionell och enkel att samarbeta med genom hela uppdraget. Vi rekommenderar henne varmt!"-Katrin Hartelius Segerstedt "Atefeh i framtiden kommer du bära funktionskläder och traska i skogen" är inget jag hade trott på som barn men här är vi nu i ett liv som mest består av helger med det som andra vill kalla skogsbad. Går man med min make och mina barn blir det alltid något i korgen hem. ...och något på toasten efteråt. Snälla vad gott. Tänk att det fanns en tid jag inte gillade svamp för allt jag kände till var de där konserverade champinjonerna som är ungefär det äckligaste som uppfunnits. Titta så vackert det är när kantarellerna sticker ut ur mossan. Mat som inte är relaterad till svampplock men som jag vill tipsa om! Lahmachun. Helst med blandning av lamm- och nötkött. Riktigt bra vardagsmat som hela familjen kommer älska. Eller dejten. Baka inte brödet själv. Vi körde en blandning av Libabröd och tortillabröd. Kan någon säga vad som är off med den här outfiten? Är det glasögonen? Att jag behöver stryka jackan? Något är off men kan inte sätta fingret på vad. Anyway det var alles.Jag har mer att berätta men jisses så långt det blev redan? Så det blir ett till inlägg. Då ska jag berätta om pumpafarmen som alla influencers åker till och lägger upp fina inlägg om och om det är värt det eller inte. Samt en annan händelse som jag skäms för men ändå inte när jag verkligen gräver djupt. Oklart. Ni kommer få döma mig. Jag fasar lite.Vi avslutar här så ingen tröttnar och säger à bientôt!-atefeh sebdani
