Jag var så taggad. Hade äntligen jobbet på plats. Min partner i mitt arbete på plats. Vi hade en tydlig strategi. Fördelade ansvarsområden mellan oss utefter det som så naturligt utkristalliserat sig mellan oss första halvåret. Vi hade ett syfte, ett kall. Lanseringar på gång och taggade till tänderna. En enklare förrätt på nyårsafton med allt sånt som är gott. Det som gjorde det så skönt var att när jag nu äntligen hade den delen på plats kunde jag med axlarna avslappnat neddragna äntligen fokusera på mitt skrivande. Bloggen och böckerna. Nu skulle vi bara fira nyåret, vila, äta och vara i nuet för att sen komma hem från England. Då skulle vi starta och nu jävlar!...nu jävlar. Blev det allt annat än vad vi planerat. För medan jag befann mig nedkopplad på semester och fokuserade på nuet med begränsad internet sipprade det igenom saker. En brorsa som skrev; har du hört? En morsa som sa, det verkar vara något på gång... Middagarna som väntade oss varje kväll. Jag la inte så stor vikt vid det. Fortsatte gå mina promenader med barnen som inte alls var sugna på att ta sig ut men sen aldrig ville gå in igen och timmarna bland tegelhusen och i skogen blev bara fler. Vi tog foton högst upp på högsta kullen, klappade hästarna och slank in på en pub för att beställa lite "chips to go please" för att mätta magarna. Eller snarare för att hålla humöret uppe för samtliga. Mörkret föll och vi smög på snirliga trottoarer för att obemärkt kika in i britternas hem. De bodde så annorlunda från oss och vilket av hemmen skulle vi vilja ha om vi skulle välja? Så kom vi hem till en puttrande persisk gryta på gasspisen och så mycket ånga i luften att fönstrena immat igen, börjat droppa. Sa ajabaja när barnen tryckte godisar innan middagen och fick stå på oss att nej, ingen skärm men ni får hemskt gärna hjälpa till att duka. Vilket nästan aldrig hände, för hjälp vilket dåligt alternativ. Dagarna flöt samman just för att allt vi ville var att lunka oss igenom den. Äta oss rundare, leka till alldeles för sent på nätterna och sova ut på morgnarna. Innan vi åkte tillbaka till Sverige mellanlandade vi i London, som vi gjort på vägen dit också. Vi hade bara en dag på oss och ville överraska barnen med deras favoritmat (sushi) i en skyskrapa. De hade aldrig varit i en skyskrapa. Bucketlist, check, nöjda barn check. Bad ungarna ta en bild på mig och Max i entrén till Sushi Samba. Gulligt resultat.Tills vi landade i Sverige och jag tog upp min telefon igen. Möttes av brinnande protester, rop på hjälp och slagord från en plats som jag aldrig hört lika så tydligt förr. Jag möttes av en kraft som var starkare än någonsin och återigen slängdes jag in i ett hopp jag försökte dämpa. Dämpa, för att hoppet släckts så många gånger förr. Hoppet steg ändå när jag såg gensvaret från folket när den som de valt som sin ledare uppmanade dem att fortsätta. De var så enade och jag trodde inte mina ögon. När blev de så enade? Men mest av allt: hur vågar de? Folket svarade. De gjorde som exilprinsen sa. Och världen skådade. Det var då allt släcktes ner, just för att världen skådade. Just för att folket svarade. Dagen efter vi landat hemma i Sverige möttes vi av ett glädjefullt vinterlandskap. Det skulle bli sista dagen jag gick ut i dagsljus på ett tag. Hoppet skulle släckas åt mig. För vi visste att när Islamiska Republiken släcker ner är det för att slakta. Vi skulle inte längre kunna nå våra nära och kära. Vi försökte, spelade in ljudmeddelanden och skrev. Ingen tick i hörnet som visade att de ens hade sett. Allt medan vi visste att de varit för tydliga, för modiga, för verbala. För mullornas smak, vill säga. Mullor som vet att deras tid är över. Att alla deras försök att med betalda undersåtar i form av Assads regim eller miliser som Hamas, Houthis, Badr, Hizbollah och allt vad de heter i den långa terrorlistan, inte gick vägen. Eller ah, det gick vägen för att de lyckades få en halv värld att älska dem. Genom att rikta strålkastaten mot "de onda väst" så de själva verkade rimliga. Men vi finns, vi som upplevt det islamistiska förtrycket i ett halvt sekel och sett hur de de facto försvagats rent militärt. Hur deras proxys och regimer inte lyckades. Hur deras finansierade diktaturer en efter en föll. Vi har vittnat. Så när lamporna släcks, ridån går ner och Islamiska Republiken kallar in sina miliser från Irak för att utföra vår tids värsta massaker slängs vi in i en ocean av allsköns känslor. Det kämpas på ett sätt. Hade frisörtid inbokat sedan innan och tack och lov är min frisör både iranier, smart och har släkt i samma stad som min mamma. Hon gav mig den energin jag behövde.Jag har stått och bölat som ett barn klockan 01.30 i badrummet medan resten av familjen sovit oberört. För att det läckt ut vittnesmål från regimens döttrar som berättar om terror, våldtäkter från pappor och ett liv i mentalt fångenskap där döden varit det de längtat till men inte ens döden har de fått. Jag har viskat till mina anförtrodda att jag nog tror att det kommer gå vägen denna gång men jag tar tillbaks det igen lika snabbt för det är som att man frammanar onda ögat. Saker man önskar bör man ju inte säga högt? Jag har tagit in de skyhöga sifforna men inte vetat vad jag ska tro, hur tar man ens in en sådan sak? Ändå har jag gråtit av förtvivlan. För de som dödas, de som skjuts ner och torteras känns som mina egna systrar och bröder. De kunde varit jag. Eller mina släktingar... och mina släktingar sedan? Jag har ingen aning. Jag vet inte ens om de lever. Det är som att jag lever i ett vakuum just nu. Förskonad från den eventuellt ännu mer mardömslika sanningen men ändå med ständig puls som bankar i halsen på mig. Blodet som tränger sig mot klumpen i min svalg. Jag tvingar mig själv att njuta av vardagen sedan några dagar tillbaka. Eller njuta och njuta. Jag tillåter mig att lägga undan telefonen, inte ständigt scrolla, lägga ut information eller känna den konstanta skulden av att inte göra tillräckligt. Var inbjuden till Fadime-galan i GAPFs regi och hade extrem ångest. Men det är en så viktig fråga att det bara var att skärpa till sig. Dessutom hade jag fått med mig det finaste sällskapet av alla, kära Jens. Som jag bara bestämde en dag för ett par år sedan att han och jag bode vara kompisar. Hade ingen aning vem han var men fick så bra vibe och han sa modigt ja till min framfusighet. Det visade sig bli så bra. Jens frågade, ska vi ta en kaffe? Jag svarade: Jag behöver något starkare. Whisky, det vill jag ha. Whisky it is, sa han då. Träffade många fina vänner på plats. Kloka Victor och underbara Behrang till exempel.Inombords fortsätter jag gå sönder. En känsla jag är så van vid och ändå aldrig vänjer mig vid. Jag minns i gymnasiet, när allt var som värst i Camp Ashraf, militärlägret min storebror och föräldrar befann sig i och som var under konstanta räder. Nyheter om att soldaterna, tillika sådana som min familj, dog haglade över mig. De blev "martyrer" vi hyllade och jag undrade när det skulle bli någon jag höll av som var på plakaten vi demonstrerade med. Min gymnasietid bestod av konstant freeze mode. Konstant parallellt liv som ingen förstod. Ingen att berätta för. Och den värdelösa fosterfamilj, ännu mer värdelösa sekt och tyvärr rätt så värdelösa socialtjänst som borde ha tagit hand om ett traumatiserat, ensamkommande, sörjande barn- de struntade i oss, i mig, totalt.Jag överlevde men knappt. Var nere på oroväckande få kilon för att jag slutat äta. Inte av ätstörning utan av en inre kollaps. Maten smakade inte. Livet lockade inte. Hemma våldtogs jag, förödmjukades och levde i skräck. I skolan var jag en uppsminkat zombie. Min smått otrolige lärare Olga såg mig, tog mig åt sidan och sa ord jag aldrig glömmer. Hon visste inget om min verklighet, men hon anade och vågade bryta tystnaden om än för några minuter. Min bror skulle komma att massakeras och jag skulle få vittna det på Youtube. Mitt liv skulle rämna och allt jag kände till skulle aldrig mer bli densamma. Märklig bild för en vardagsblogg på Femina, jag vet. Men kanske någon som vill veta hur det där militärlägret såg ut? Så här. Med de ständigt närvarande, tronande ikonbilder på diktatorerna Massoud och Maryam Rajavi. Min bror tillsammans med de andra som mördades och kallades martyrer av Folkets mujahedin.Historien, min alltså, skulle upprepas. Dubbellivet, eller ja, trippla livet när man inte bara slåss mot Islamiska Republiken (IR) utan också mot Folkets mujahedin. Då har jag inte ens avslöjat vad som hänt bakom kulisserna med sistnämnda dessa dagar sedan 2026 börjat... För nej, det är inte bara IR jag stångats med utan en till Goliat som gör allt för att komma under huden på mig. Om de lyckas? Det har jag spelat in ett poddavsnitt om med den där partnern jag har, min underbara Sara. Vill du höra? Törs jag släppa det? Den som prenumererar på podden kommer få se.- atefeh sebdani
