Jag fick en fråga i DM på Instagram: Meddelandet jag fick i natt och vaknade till. Personen är uppenbart frustrerad och undrar varför jag är så tyst om Iran. Det finns så mycket att säga om den saken. För det första: Jag har varit mer verbal om Islamiska Republiken (IR) och Iran än gemene iranier i diasporan. Att vara en motståndare till regimen har varit likställt med att andas för mig. Jag är född in i politiken utan att ha haft något val. Hela mitt liv är resultatet av politik. Till den grad att Irans ambassad har mitt namn på listan av människor att bevaka. Till den grad att mitt liv präglats av hat och hot, jämt. Från alla håll. Ja även från självaste vanliga folket i diasporan. Det sista man kan klandra mig för gällande Iran är just tystnad. Antalet demonstrationer jag varit på i världen, manifestationer runt omkring i Sverige, artiklar och texter jag skrivit med mera är så många i antal att jag inte ens kan ge mig på att räkna. Anklaga mig inte för tystnad. Däremot har jag varit tyst senaste dygnen. Varför? Samma dag jag fick meddelandet var jag ute och slirade med kompisar på stan. Jag levde. Såsom man gör när man lever parallella liv. Men det får man höra. Mer om det en annan gång.Det är inte att jag inte vet vad som händer i Iran. Det är inte att jag inte är påverkad. Att jag inte är utom mig av oro.Det är att jag stridit i kampen ett helt liv.Det är att responsen tillbaka är baserad på intressen, villkorad.Det är att luften går ur en. Det är att vi är utbrända efter decennier av sömnlösa nätter. Vi har levt med terrorn som ett parallellt liv. Skonat er andra från våra våndor.Vi är ett folk som levt med blod och sorg som närmsta bekantskaper.Där var och en av oss kan berätta för dig om terrorn.Om avrättningarna och tortyren.Om fattigdom och ett land som är ett öppet fängelse.Om den oåterkalleliga, obarmhärtiga exilen.Vilken av berättelserna vill du höra? Om min moster som brändes med strykjärn endast 16 år gammal? Om ärren efter piskrapp under min släktings fötter?Om hon vars namn jag fick efter att hon i sin ensamhet hängdes på en fängelsegård? Ja, med vår blotta existens ekar vi rentav namnen på våra avrättade.Vi är ett folk som var och en har makabra historier att berätta för dig. Där den gemensamma röda tråden är Islamiska Republiken. Vi är ett folk som både hoppfullt och desperat, med allt mer fallna leenden fortsatt år efter år att skandera: “Nästa år, då blir Iran fritt och då ska vi...” Som ett mantra i 46 desperata år.Vi kan berätta för er om ett land som alla länder har ett intresse för. Men där intresset aldrig handlat om folket. Det är inte att jag inte vet vad som händer i Iran. Det är att jag vet precis, som gör att jag just nu inte finner de repeterande slagorden. Allt vi kan göra är att handfallet och maktlöst rå om de våra som vilken dag som helst kan bli en i raden av de som vi får berätta för er om.Men vet ni vad?Nästa år, då blir Iran fritt och då ska vi...💚🕊️❤️🔥-atefeh sebdani
