Jag är väldigt aktiv på Linkedin (connecta med mig!), med blandade känslor. Linkedin är platsen som florerar av floskler och skryt och där verkligheten sällan tar plats. There, I said it. För ett tag sedan, efter att rent krasst ha förstått att om jag vill ha fler uppdrag som föreläsare bet jag i det sura äpplet och började existera mer aktivt på Linkedin. För att kunna göra det behövde jag omforma mitt flöde. Jag klarade inte av alla "I'm happy to share that I'm taking on a new journey"- inlägg. VAD FAN SKA JAG MED DEM TILL? I synnerhet när jag noterat att prick ingen är intresserad av dig på Linkedin såvida du inte kan ge dem något tillbaka. Min och Sara Ohlsons show för LKAB.För att vara konkret: Sedan jag tog ett kliv bort från techindustrin får jag sällan ens en like från mina gamla kollegor, kunder och affärspartner. (Grymma undantag finnes, obs. Men generellt är det faktiskt så här.) Linkedin är platsen du är relevant på om din roll är relevant för mottagaren. Om den som läser dig kan (ut)nyttja dig på något vis i sin karriär. Den saken är mer än klar och tydlig.Detta kunde jag givetvis inte leva med. En av anledningarna jag lämnade trygg, fast anställning, extremt hög lön och blev fattig författare och frilans var ju just på grund av det här. Problematiska människor som befordrades baserat på luftslott de byggt på axlarna av andra medan folk av rädsla applåderade dem hela vägen till toppen. Ingen som vågade säga som det var. Dårskap.Inte. Min. Grej. Aldrig varit. Eller jo, fram till jag för mig själv spräckte bubblan av rädsla och slutade köpa in på konceptet. Men det var inte det jag ville prata om. Det jag ville prata om var att jag alltså aktivt behövde ändra mitt flöde på Linkedin och börja följa människor som gav mervärde. Jag letade upp människor som arbetade inom civilsamhället, journalister, författare, copywriters med fler och vips! Mitt flöde blev så mycket trevligare. Jag kunde äntligen börja scrolla utan att förgås. Googlade "Atefeh Microsoft" för att hitta bilder från min tid inom tech. Fann den här gamla pressbilden. Låg på flera olika "oskrivna artiklar om svenska kvinnliga..."-listor på Wikipedia. Intressant ändå. Någon egen sida på Wikipedia har jag dock inte. Än? Men nu till grejen. Jo, men det finns en liten rolig anekdot här också. För jag är fortfarande den som säger vad jag tycker, den saken är svår att förändra. (Nej jag är inte otrevlig, man kan lägga fram insikter och erfarenheter tillmötesgående också.) För cirka en månad sedan skrev en av dessa härliga kontakter jag tillskansat mig på Linkedin ett inlägg där hon lyfte vikten av språk. Hon jobbar inom journalistik och menade att språkmedvetenhet är essentiellt i hennes arbete. Hur språket kan både förminska och förstärka, inte minst för en själv. Ett exempel hon gav var att hon inte längre sa att något var tjejigt eller att hon var duktig. Det var alltså här jag klev in. Må ni tro. För jag blev så förvånad. Att vi i vår språkmedvetenhet alltså ska radera egenskaper som brukar tillfalla tjejer!? VARFÖR?Så jag svarade. "Jag försöker göra tvärtom med ”tjejig” och ”duktig” dvs reclaima det! Göra det till något eftersträvansvärt. 😮💨 Tänk om fler manliga ledare kunde vara duktiga och tjejiga, vad coola de skulle vara då!"Fick svar:"Atefeh Sebdani helt rätt! Det borde verkligen vara så! Vi gör samma kamp från olika håll 🌻" Där har ni konversationen.Jag tänkte: Vad fint. Man kan tycka och göra annorlunda och ha dialog om det. Just så som jag önskar att världen vore mer av, mer demokratiskt, mer förlåtande. Nu kommer vändningen. När jag kort senare gick in på inlägget igen för att läsa en annan kommentar som skrivits såg jag att TS (trådskaparen) helt tagit bort delen jag kommenterade på. Det vill säga delen om att inte längre säga tjejig eller duktig. Först trodde jag att jag måste sett fel. Läste igen. Sen tänkte jag att jag kanske inbillat mig första gången? Men såg strax att inlägget var markerat som redigerat. Hon hade alltså ändrat sin text i efterhand utefter det jag skrev utifrån min egen erfarenhet.Jag undrar nu, vad är vår take away från detta? Hur hade du tänkt? Det ska tilläggas att jag inte hört något från henne om det här, inte heller frågat. Det är egentligen inte en stor sak, men den fick mig att tänka till.Hur tänker du? Hur ska jag tänka?Och ja, jag älskar att vara tjejig och duktig. Det är en av sakerna jag föreläste om tillsammans med Sara Ohlson för LKAB i våras. Att vi kvinnor och tjejer fan borde ha mer kredd för att vi är så förbaskat duktiga! Att fler snubbar och pojkar borde titta på oss med beundran på grund av det!Vet du? Det är något jag säger till mina barn fast man inte "får" enligt så kallad modern föräldraskap. Jag säger att de är duktiga när de varit det! Både mina två döttrar och min son! Förbaskat duktiga är dem (nåja inte alltid, som det ska vara) och vare sig vi vill det eller inte så lever vi i en värld där duktiga människor premieras. Jag är inte här för att lura mina barn.Hur gör du?-atefeh sebdani
