Kan man lita på HR?

Jag tänkte berätta om något jag aldrig berättat innan. Låt mig först förklara varför.

Vid det här laget är det väl ingen som missat skandalen kring Astronomers VD och HR-chef? Ni vet, #KissCamScandal där Andy Byron och Kristin Cabot filmades på en Coldplay-konsert och deras otrohetsaffär blev ett faktum för inte bara deras närstående men även för världen? Well till och med Femina har ju skrivit om det.

En sak är säkert: hade de inte reagerat som de gjorde hade hela händelsen förmodligen gått obemärkt förbi. Men nu är vi här och internet går total bananas med memes och tweets, som förväntat under 20-talet.

Det jag vill ta upp är något helt annat. Bland de memes och tweets som florerar finns det några som ändå bör tas i anspråk: de om bristande tillit till HR.

Hand upp alla som blivit brända av HR? Kan väl inte bara vara jag? Så jag stack ut hakan och skrev ett inlägg på Linkedin där jag bad HR-kåren att en gång för alla ställa sig upp och försvara sitt skrå. Läs gärna det inlägget som del 1 och nedan som del 2. Ingen från HR har hittills responderat, jag hoppas dock.

Nu ska jag berätta om den gången jag blev bränd av HR och tappade förtroendet för kåren totalt. Sådant som inte lämpar sig på Linkedin men som gör sig ypperligt på en blogg.

Jag hade nyligen haft en tumör som opererats ut och där allt som kunde gå snett i samband med det, gick snett. Jag hade nyligen räddat min mamma efter 25 år i fångenskap hos sekten Mujahedin . Efter det hände allt som inte fick hända i vår nyfunna relation. Detta har jag aldrig pratat om innan och är inte mogen för det nu heller men i korthet var det ett av mitt livs tuffaste perioder. Jag skulle flytta, var mamma till en ettåring och så var jag höggravid. Plus varit utbränd.

När jag kunde börja stå upprätt efter operationerna med tumören åkte jag på en sen länge planerad resa till min syster i Zürich. Min lillebror måste stötta mig för att jag ska kunna gå. Kryckan lämnade jag hemma i Sverige. Resan var underbar men väldigt stillasittande för min del. Fick ta bilen överallt istöllet för de planerade promenaderna i det bergiga vackra landskapet. Men värst av allt var chefen jag hade. Som från dagen han satte sin fot på arbetsplatsen jag befann mig på totalt förpestade arbetsmiljön. Han mobbade anställda, ställde folk mot varandra, var pinsamt okunnig, högfärdig och framförallt: riskerade han att vi förlorade några av bolagets största affärer på grund av samma okunskap blandat med dålig självinsikt. Under ett års tid hade jag- värdestyrd som jag är- stått upp för personer han baktalade, satt stopp för nonsensuppgifter som han gav oss för att kontrollera oss och mycket mera. Min arbetsplats var ett stort bolag inom tech så takten och arbetsbördan var redan enorm. Han var så extremt överflödig i sin roll att han gjorde sig viktig genom mikromanagering , härskartekniker och hot . När jag blev ett problem för honom eftersom jag var den enda i teamet som vågade säga ifrån, hotade han mig. Om jag fortsatte säga emot honom öppet skulle jag få se vad han kunde göra.

Tröjan på mina axlar tappade jag bort och jag minns det än idag för jag var så förvånad. Jag hade tappat bort EN sak en gång tidigare i hela mitt liv. Det var så olikt mig... och ett av många tecken jag inte såg på hur dåligt jag mådde. Gravid i femte eller om det var sjätte månaden på min möhippa. Vad han kunde göra? Han kunde nolla min bonus. Min lön var högst baserad på bonussystem . Så det skulle inte spela någon roll om jag i slutet av fiscalåret skulle överskrida min kvota och om så, hade en av de bästa resultaten i teamet. Han skulle fullfölja sina ord. Trots att jag efter hans hot faktiskt teg och började göra som han ville. Som den gången han bad mig ringa upp och hota en partner med att om hen inte gjorde som jag ville så skulle min chef ringa upp hens chef. Min affärspartner skrattade rakt ut åt det jag framförde. Fullt förståeligt. Jag har aldrig varit så oprofessionell i mitt jobb någonsin och hela affären gick i sank därefter då min partner inte riktigt tog mig på allvar efter det samtalet. Som jag skämdes. Men det var en av sakerna som min chef befallde mig att göra om jag skulle ha någon chans att få mitt bonus. Minns ni att jag sa att jag var höggravid, hade varit utbränd tidigare samt skulle flytta? Lägg till att jag är kvinna och redan fick sämre lön än mina manliga kollegor.

Jag var i starkt behov av det där bonuset.

Började planera vårt stundande bröllop mitt i all tumult. Provade brudklänningar i min ensamhet. Planeringen inför bröllop var en sorg, av andra anledningar. Mer om det en annan gång. Vad säger ni, var den här klänningen fin? Har aldrig känt mig så fin som när jag gifte mig gravid. Min mage fick mig att känna mig så mäktig! Men det var inte lätt att planera brudklänning med växande mage, den saken är klar. En av de finaste dagarna i mitt liv i maj 2018. Trots en tuff vår var det här höjdpunkten. Givetvis, var jag väldigt sjuk även på vårt bröllop men som alltid låtsades jag som ingenting För första gången någonsin i min yrkeskarriär gick jag för att få hjälp. Var? HR, förstås. Ingen annan i mitt team stod upp för problemet, helt ärligt. Vid det här laget hade min chefs trakasserier orsakat att jag inte bara fått konstanta förvärkar tre månader innan beräknad förlossning, jag hade också börjat få panikångestattacker . Minns ni tumören jag berättade om och alla konsekvenser efteråt? Jag fick inte ta sjukledigt för min chef och var tvungen att jobba fastän läkaren beordrat mig att vara sängliggande.

Ni förstår.

Jag var i kris och mentalt helt nedbruten när jag till slut hörde av mig till HR. Samtidigt var jag helt oförmögen av samma anledning. Under alla mina år på den här arbetsplatsen hade jag slitit som ett djur, kallats talang , fått priser, varit med i x antal projekt UTÖVER min sedvanliga roll. Jag hade gett mitt allt för den här arbetsgivaren och var en erkänd god arbetstagare och uppskattad kollega . Så när jag vände mig till HR för första gången var miyy initiala hopp att jag så klart skulle få hjälp, minst. Jag skulle bli trodd, jag skulle få uppbackning. Minst.

Ack. Så. Fel. Jag. Hade.

På vår lilla bröllopsresa. Jag var så sjuk där, tycker man ser det i mina ögon? Eller är det utbrändheten som väntade runt hörnet som syns i mina ögon? Det var en underbar resa hur som, trots gravid, värme och väldigt sjuk. Jag har aldrig känt mig så "lat" som när jag var utbränd och på det, gravid. Sitta eller ligga ner började bli mina bästa positioner. Tack och lov att jag hade den här människan vid min sida. Tills han själv stupade. Jag har alltid valt glädjen över allt annat. Det har gett mig underbara stunder i livet trots motgångar. Här ser man faktiskt inte hur sjuk jag är, eller hur? Tycker jag ser riktigt bra ut här haha! Dessförinnan hade en kollega i ett annat team pingat vår nyligen tillsatta VD. Den här VDn hade på sin första vecka bedyrat hur viktigt det är för hen med jämställdhet och att de på intet sätt tolererar annat. Den globala VDn hade nämligen skrivit samma sak i ett mail till hela företaget då flera anställda ganska nyss hade anklagat arbetsplatsen för felaktiga beteenden mot kvinnor. Min kollega trodde på båda dessa VDn när hon pingade den svenska av dem om mig. VDn svarade att jag skulle höra av mig, så jag gjorde det. "Hej det är jag som..."

Fick inget gehör. Hörde av mig igen efter ett par dagar, ingenting. Det var efter det som jag hörde av mig till HR. Kanske är det rätta vägen att gå.

En dag satt jag med HR-chefen, med händerna om min förvärkande gravidmage och bröt ihop. Jag hade under alla år hållit undan alla mina privata problem ifrån jobbet. När min storebror blev mördad en fredag gick jag till jobbet på måndagen, som att inget har hänt. Inget fick påverka mitt jobb. Jag var en tillgiven anställd. Ingen kände till allt som hände mig privat. (Alla blev förvånade när jag debuterade med min bok Min hand i min .) Att jag bröt ihop hos HR var alltså inget som hände bara så där.

Vad HR-chefen gjorde när jag brast i gråt? Hon slog båda handflatorna på bordet och sa:

- Jag tänkte gå och hämta en cola, vill du ha?

Jag blev så chockad att jag abrupt svalde gråten när jag såg henne stolpa ut. När hon helt obrydd klev in i mötesrummet med sin läskburk tog hon sin tid att sätta sig bekvämt, knäppte upp den, surplade i sig och sa:

- Vad var det nu igen?

Det satte tonen för hur resten av mina möten med HR skulle bli. Iskyla, misstro från deras sida, kontroll och ifrågasättande.

Efter en intensiv vår skulle vi flytta och lämna vår älskade, soldränkta tvåa i Vasastan, Stockholm. Som jag saknar vår danska designsoffa! Funkade icke med en växande familj. Jag hade alltid ett leende på läpparna på jobbet. Jag älskade min arbetsplats, mina kunder, partner och kollegor. Det var ett jobb jag brann för, tills jag blev bränd. Några veckor efter att jag vänt mig till HR för hjälp steg jag ur dörrarna från min älskade arbetsplats, den som jag brunnit för så mycket, för sista gången. Det skulle vara andra gången jag grät på den arbetsplatsen. Den här gången såg ingen annan tårarna och ingen fanns där för att säga hejdå.

Det här skulle komma att forma min tilltro till HR och deras funktion för alltid. Ja också till VDn som menar att de tror på bra arbetskultur och inte tolererar annat. Fina ord. Det får man tillstå att de kan, säga fina ord.

Ping förresten tillbaka till Astronomers VD och HR-chef.

Den där bonusen undrar du? Det spelade ingen roll att mina kunder och partner spontant hade lovordat mig under året som gått som den bästa kontakt de haft på länge eller att mina siffror slog i taket. Min chef drog förnöjt undan varenda krona, nollade mig och förklarade att det berodde på hur usel jag varit på mitt jobb. HR visste förstås om det.

Vad är din relation till HR? Jag hoppas faktiskt jag får mothugg och motbevis nu!

-atefeh sebdani