Jag har varit ledsen kring en sak i över tio månader nu men inte låtit påskina.Djupt ledsen. Det har gått upp och ner och ibland gett mig sådan magont och ångest att jag funderat på om det är nu jag för första gången ska ta medicin. Sedan augusti har jag fått sådan extrem håravfall på köpet. Är van att ha det i perioder men den här gången är det så illa så jag ibland får skampåslag av tanken att att ta mig utanför hemmet. Har inte velat prata om det för ni vet hur det är, det som bekymrar dig kommer alla sen fokusera på. Jag har tänkt att håret som alltid ska börja växa ut igen. Men det händer inget. Jag trycker i mig vitaminer, sover så gott jag kan och uppsöker läkare som i vanlig ordning är värdelösa och fortsatt ger mig dålig bild av sin yrkeskår. Det har blivit en del hårband på sistone. Eller pannband som jag först tänkte skriva och kom på att det är ute. Det är tur att jag alltid varit en kepstjej. Kepsen sitter hårt på. Det här är min absoluta favorit från en tillfällig kollektion hos Le Scarf. I "vår" rock som min man snällt säger eftersom jag använder den mer än han och den är egentligen hans men ack så snygg.Så inser jag vid tillfälle att håravfallet kan bero på min migränmedicin. Jag säger det till min läkare och vi beslutar att jag trappar ner medicinen. På grund av det och på grund av massa andra kaotiska biverkningar som den gav mig. En annan läkare säger att det kan bero på att jag haft det stressigt. Jag säger då att tro mig, jag har haft det värre än så här i mitt liv.Det här är den bästa tiden i mitt liv. Jag är ju lycklig för första gången. Jag har min familj. Vänner. Ett hem som är min trygga plats. Det enda som saknas... är ju det där som gjort mig så fasansfullt ledsen det här året. Jag kan inte berätta det i en blogg för det rör andra personer och jag är ingen narcissist som går igång på att hänga ut andra. Jag kan inte berätta för att exakt ingen kommer förstå ändå. Ingen. Det är den saken i världen som får mig att känna mig ensammast i världen. Den saken som alltid gjort att jag vetat att jag kommer dö ensam. När jag försöker ta upp det med närstående, förstår de inte magnituden. Hur ska de förstå? När de aldrig varit i närheten. När jag motvilligt gått till psykologer har de själva börjat gråta. De har aldrig varit med om något liknande fall. Jag hatar dem för det. Jag hatar dem för att de älskar ett så svårt fall som jag som kan lära dem allt de aldrig annars kommer lära sig.Finns ingen yrkeskår jag har svårare för än psykologer och terapeuter. Allt som oftast den typen av godhetstörstande människor som tror sig vilja och kunna hjälpa människor men som är helt värdelösa på det eftersom deras kall handlar om deras ego. Det är dem som i majoritet söker sig till yrket. Inte ens de som har egna personliga svårigheter förmår att ta sig an mig. Även där är deras ego i vägen. Jag har kunnat playa varenda en av dem och de har varit så nöjda med sig själva när de trott de fått jobbet gjort. Eller så har jag förekommit dem. Vetat exakt var de är på väg. För snälla rara, onte trodde ni att en överlevare saknade förmåga till psykologiskt tänkande? Det var vi som klarade oss hyfsat, vi som analyserade sönder världen men inte minst oss själva.Terapeuterna och psykologerna, jag ser ner på dem varje gång. Jag ser igenom dem varje gång.Det är nämligen en överlevares förbannelse. Vi klarade oss för att vi var våra egna psykologer. Gick till min älskade frisör Niyosha på Björn Axen. Ville flytta in i deras tillfälliga lokaler. Min enda räddning i sammanhanget är att jag hade mycket att ta av från början. Jag vet att det inte syns för er på bilderna. Men var ska det sluta? Och anledningen jag ler är min frisör Niyosha som blivit min vän. Hon är en av dem som får mig att känna mig mindre galen i denna värld. Det här är standard varje hårtvätt. Däremellan, varje borstning. Däremellan, varje gång jag ens vidrör håret. Och jag vet att jag skriver för rått nu men den här veckan fick jag liksom nog. Jag fick nog av att vara oälskad. Nog av att gaslightas. Nog av att kämpa för att de som ska se mig, borde se mig, borde kämpa för mig visar sig vara djupt ego, djupt skadade och djupt oreflekterande.Så kan man tänka att det nog reflekterar vem jag är då? Om jag skriver så här. Jag vet hur du tänker. Du tänker att om de här personerna är så, vad säger det om henne? Du kan sluta tänka så. Jag är mils steg före dig. Mitt beslut att ge upp på vissa fronter kommer inte från intet. Tio månader av sorg är inte isolerade tio månader. Det är återkommande perioder där andra vid sidan om säger till mig:- Du måste sluta kämpa för något som inte finns där Atefeh. Du måste börja tänka på dig själv. Och jag har svarat:- Men för deras egen skull måste jag. Jag är inte iskall. Jag vill ge dem en chans. De kan inte ha det lätt. Har jag kämpat så här länge kan jag inte ge upp nu?Eller så har jag svarat:- Men för mina barns skull. För de behöver också de här personerna. Då har jag fått tillbaka: -Dina barn behöver en mamma som mår bra. Allt annat är oväsentligt. Klart jag har svar på det? Jag säger:- Men mina barn märker inget. Jag håller allt inom mig. ... och så faller mitt hår. Det bokstavligen rinner av mig. Min migrän kom tillbaka så fort jag slutade med medicinerna. Jag har fått sömnproblem. Igen. Magen krånglar och gör inte igen. Är det på grund av järntabletterna jag tar för att få tillbaka håret? Min tid läggs på att lösa konflikter och slutar med att jag har ont i halsen av att jag återigen gråtit och skrikit på personen som borde hålla om mig, inte förlöjliga mig, nedvärdera mig, förminska mig. Vem är jag att skriva inlägg utan matbilder. Lovar att bananpannkakorna inte är brända. För så där svarta är inte körsbären heller. Tror det är filtret. Men skit i det. Ville säga: Har ni inte ätit frysta körsbär på pannkakor innan är det dags att börja. Med lite sirap på. Enda sättet. Jag vet att bilden är på sniskan p g a från mina stories på IG men man ser ju ändå. Man ser den persiska frukosten med morotsmarmelad, valnötter, honung, vitost, te, tunnbröd, gurka och stekt ägg. Bara grapen som avviker från temat.Allt hänger ihop och jag inser att den där mamman kanske inte alls mår bra. Kanske måste jag börja praktisera de kloka orden omkring mig som säger: Ge upp. Det är inte värt det.Men inombords är jag fortfarande det där barnet som aldrig blev älskat och hoppats att det en dag skulle finnas någon, en endaste som jag inte avlat fram själv eller gift mig med. Någon av de där andra. För 10 år sedan tog jag ett svårt beslut som skulle förändra mig. Spola fram tio år och jag tar nu nästa beslut. För även om jag klarat svårare saker förr, så kan inte en och samma kropp ta hur mycket som helst. Det må vara lättare nu, men min kropp har fått så det räcker och blir över och har tydligt börjat säga emot. Kanske är det det. Kanske är det klimakteriet. Kanske är det alltsammans.Jag vet inte. Det jag vet är att min fruktlösa kamp måste få ha ett slut nu. Kanske är det som det säger, de jag kämpar för förgäves: Jag är för naiv, för "sade" som det heter på persiska. Vad förväntar jag mig ska bli annorlunda? Som en annan av dem sa. Blott en idiot, blott en idiot kämpar i gamla spår och förväntar sig något annorlunda. Jag växte upp i ensamhet och jag ska dö i ensamhet. - atefeh sebdaniFörresten, jag har haft ett konto på Substack länge men varit för rädd att skriva där. Men jag tror jag behöver en plats där jag kan vara ännu mer mig själv. På svenska måste jag ständigt tänka på vad jag skriver. Så jag tar stapplande stegen nu när jag ser att andra börjat och därmed kommer lyfta plattformen. Prenumerera på mina texter där, det är gratis. Det kommer bli rått och ärligt.
