Ska vänskap vara svårt eller lätt och vad betyder svårt och vad betyder lätt i det avseendet? Jag skrev ett inlägg på Instagram och tackar för att jag har en blogg där jag kan utveckla de där tankarna. Men jag vill verkligen att du också läser mitt inlägg där, för jag tror många kan känna igen sig i det jag beskriver där.Det finns så många exempel att dra när man närmar sig 40 men jag tänker att av alla knasiga relationer man (jag? vi alla?) har samlat på sig (mig/oss) så ska jag ta upp en, nej två, ur högen och exemplifiera. Jag har inget färdigt svar men det jag vet är att vänskap ska inte vara:framkrystadillojalförminskandefördummandeignorerande respektlösHelst ska det mestadels kännas givande och när det inte är kul så ska det gå att prata om utan att allt det där ovan. För ett tag sedan var jag med om att en vän - vi kan kalla henne Leyla - skrev inlägg baserade på mig utan att nämna mig. Hon fördummade mig, hånade mig och inte bara det. Under andra välkända personers inlägg där jag varit och kommenterat gick Leyla in och skrev väldigt aggressiva kommentarer till mig så alla kunde se. Det var hon och en annan bekant som samtidigt gjorde de här sakerna. Att de var i synk var klart och tydligt då allt skedde samtidigt hos dem båda. Man kan i en sådan situation tänka att man är känslig eller övertänker. Eller, så kan man förlita sig på sin magkänsla. En magkänsla som bygger på vad? På erfarenhet. Och erfarenhet har jag så det räcker och blir över, så att säga. Den erfarenhet jag surt fått kommer jag aldrig förminska. Inte heller kommer jag hädanefter låta någon annan förminska den. Den här gången var den sista. För jo, mycket väl förminskade jag mig själv- igen. Men låt mig ta det från början. En sak jag inte är, det är att vara konflikträdd. Jag har fått ta konflikter med alltifrån en maktgalen, blodtörstig sekt till misogyna, mobbande chefer på storbolag till mina egna biologiska föräldrar. Så det jag gjorde när det här märkliga beteendet skedde på internet av min vän, det var att helt sonika ringa henne och fråga. Att ta en konflikt behöver inte betyda att man är arg. Jag utgår ifrån att man är jämlikar och ska mötas. Därför ställer jag frågor. Jag försökte ringa Leyla eftersom det var så vår relation såg ut, vi ringdes. Det var något jag uppskattade med henne och kunde hon inte svara just då så ringde hon alltid upp. Men att hon inte kunde svara var ovanligt. Nu inte bara kunde hon ej svara, hon ringde aldrig upp heller. Hon var plötsligt mycket upptagen, hela tiden. Därför skrev jag sms till slut, bad henne ringa upp. Om det var något, sa hon, kunde jag skriva. Bara där hade jag ju mitt svar, visst? Ändå fortsatte jag ignorera den där magkänslan, den där erfarenheten. Jag gjorde som hon sa: "Varför skrev du den där kommentaren och på det sättet under Xs inlägg istället för att prata med mig direkt? Vad menar du med allt det där?""Har du och *bekants namn* något otalt med mig när du och hon går ihop och skriver den typen av inlägg och stories om mig samtidigt?"Jag parafraserar men ni fattar konceptet. Jag var aldrig arg, tvärtom försökte jag möta henne för att förstå. Svaret jag fick var i stil med att jag hade höga tankar om mig själv som trodde att saker hon skrev handlade om mig och hur kunde jag ens tro att hon och *bekants namn* snackade om mig? Problemet var bara att jag mer eller mindre citerades eller att sakerna skrevs kort efter utlåtanden jag gjort. Att det var om mig, det vet jag med ännu större säkerhet nu med lite distans samt att Leyla erkänt det för andra. En annan sak jag visste var att Leylas favoritsyssla var just att snacka skit om andra. Och med skit menar jag inte vanligt skvaller eller irritation så där som alla gör, utan smutsig skit. Hur jag vet det? För att jag gjorde det med henne. Det erkänner jag i ren skam och är en av sakerna jag vet att jag gick emot avseende mina egna värderingar. Snälla, gå aldrig emot era egna värderingar för vänskaps skull. Då är det inte din typ av vänskap. Men den där erfarenheten som sagt. Vad jag gjorde då som jag nu i efterhand tänker att jag borde gjort annorlunda var att fortsätta vika mig. Be om ursäkt. Vad jag gjorde var att säga förlåt till Leyla för att överhuvudtaget ha trott något så illa om henne som att hon skulle göra något sådant, vi var ju faktiskt vänner. Usch vad jag var dum som ens tänkte den typen av tankar om henne! Där har ni ett av många sms jag skrev. Cringea på, varsågoda.Efter förlåtelsen frågade jag igen om hon inte kunde ringa upp mig så vi kunde reda ut det här. Det blev ju bara fel i text? Hon kunde inte, upptagen. Dagarna gick, så veckorna. Jag brukade fråga med Leyla på olika event och liknande som jag blev bjuden på och var alltid glad att hon följde med. Nu hade jag ett par roliga tillställningar och såg min chans att råda bot på min tidigare dumhet i vår relation. Nu kunde vi både umgås och kanske skratta åt den tidigare fadäsen, lämna det bakom oss. Jag hade ju bara varit paranoid, så dumt!Hon kunde ej. Så inte heller nästa gång när jag skrev att hennes jobbiga kompis ville fråga om hon ville följa med på ett annat event. Kort efter skrev hon ett inlägg om sitt dåliga mående. Jag blev ledsen att hon mådde dåligt, skrev privat och frågade hur det var fatt. Vi brukade ofta prata om hennes mående och jag ville finnas där. Kanske var det förklaringen till den senaste tidens beteende? "Bara sedvanlig vårångest" var det ungefärliga svaret jag fick. Dagarna gick, jag försökte med längre mellanrum trots att vi brukade höras varje dag.Så småningom slutade jag höra av mig. Det skulle inte sluta där. En dag avföljde jag Leyla. Det var efter att jag såg hur hon gått samman med alla de som tidigare mobbat mig i sociala medier. Jag blev så ledsen så jag började gråta. Då ringde jag en annan vän som visste om situationen. Vi kan kalla henne Angelica. Angelica kände till situationen med min nu före detta vän Leyla och de följde varandra på sociala medier sedan tidigare. Mellan mina hulkande läten försökte jag berätta för Angelica om hur ledsen jag var över att man kunde ha en vän som var så elak. Angelica var jättefin, verkligen. Sa precis de rätta orden. Lugnade ner mig, fick mig att känna mig viktig. Hon sa ord som bedyrade om att jag var en värdefull person som absolut inte fick trampas på och att hon visste att jag var en person som aldrig skulle vara så elak själv. Hon lyfte mig. Jag mådde så mycket bättre efter hennes varma tröst. Insåg att jag ju hade bra vänner, som hon. Någonstans tror jag att jag tänkte att jag inte heller var ensam om att se det här dåliga beteendet. Jag var inte ensam i detta.Allt det skulle vara kortvarigt. Några dagar senare, kanske en vecka? Kanske högst två veckor? Gör Angelica en story om sin fantastiska vän Leyla. Jag förstod ingenting. Var de vänner? Sedan när? Och varför gör hon flera stories om den här fantastiska vännen kort efter att jag gråtit ut om hur sårad jag var på grund av samma person? Hur går det till att man tröstar en förtvivlad vän ena dagen på grund av en person för att kort därefter som att ingenting har hänt lyfta samma person? En person som plötsligt alltså var en fantastisk vän? Jag och min lilla crew i Kyrkbyn Gammelstaden, Lulelå.Jag förstod ingenting men igen, höll jag det för mig själv. Kvävde mina egna känslor. Nu var jag ju så där överkänslig igen som fick allt att handla om mig. Klart Angelica kunde få bli vän med Leyla och det, när hon ville? Spelar ju ingen roll att jag hörde av mig till Angelica när jag var som mest ledsen på grund av Leyla?Ja, ni hör ju.Men en sak gjorde jag annorlunda den här gången. När dagarna gick och klumpen i halsen bara blev större så valde jag att stå upp för den där magkänslan men den här gången utan att be om ursäkt för det. Jag var aldrig arg, tvärtom var jag sårbar. Hur det gick? Idag är jag blockad av både Leyla och Angelica. Vad jag lärt mig? Det som "Angelica" faktiskt sa, att jag också är värdefull och inte någon som ska trampas på. Jag har också lärt mig att det inte är paranoia utan erfarenheter. Jag vet att vänskap ska vara lojal och respektfull. Jag vet att ord betyder något men att handlingar betyder mer. Jag vet allt det och mycket mer men undrar nu:Hur ser du på vänskap?-atefeh sebdani
