Just det här första fotot är taget i London innan vi reste vidare..."Jag får sekunder av brännande magont av ångest för att sedan inse."Jag gör en resa varje år som jag är väldigt förtegen om. Det är förvisso sällan jag basunerar ut mina resor. Speciellt just den här alltså, som jag gör minst en gång per år. Oftast vet faktiskt inte någon än mina allra närmaste om det. Men med den här bloggen har jag velat bjuda in lite mer, med små vacklande steg. Efter att jag debuterade med Min hand i min var det som att jag slöt mig igen. Det var så mycket som hände då att jag behövde gå tillbaka till den där versionen av mig själv som aldrig berättade något för omvärlden. 10 poäng: Vart är jag på väg? Eller snarare, är jag redan? Förra året när vi var här. Det har blivit barnens andra hem. Men så här är det. När året byts brukar jag passa på att helt koppla ner. Vilket gjorde motståndet till detta inlägg extra stort, som ni förstår. För min nedkoppling sker dels ofrivilligt då jag i år såsom ifjol befinner mig på en plats med begränsad internet, dels så liksom ser jag det som en skjuts in i slow living. Det är en trend som blev allt mer aktuellt det gångna året och mycket tack vare Gen Z som helt enkelt förkastar sättet vi Millennials och äldre lever. Jag älskar dem för det.När jag och Sara skrev ett inlägg nyligen om våra bästa Slow Living-tips fick vi enorm respons. Behovet är stort även hos oss som banade vägen för internet. Men för mig, sedan min utbrändhet har det här varit inget annat än det enda jag kunnat göra. I perioder har internet varit min räddning, medan andra gånger har jag känt sådan aversion att jag bara stängt ner allt, tagit total avstånd från min telefon. All form av kommunikation likaså. Bara några få utvalda vänner och familj har fått finnas i min sfär. Det är som att hjärnan liksom bara sätter stopp. Läste att det är så ADHD fungerar och C-PTSD är ju närliggande. Har jag då inte haft ångest för att jag inte upprätthåller mina kanaler? Jo sekunder av brännande magont när jag ser hur bra andra är på att vara influencers. Årssummeringar, nyårslöften och fotodump på julen. Jag har aldrig hållit på med sånt där. Det är en ambition jag inte har men beundrar de som orkar. Men så inser jag, influencer har jag aldrig varit eller aspirerat till. Allt lugnt med andra ord. Återigen, en påminnelse om att begränsa sin skärmtid i sociala medier och luta sig tillbaka. Ångesten kommer inte alltför sällan just därifrån. Absolut inzoomad bild men snälla rara skåda för er själva! Ren magi.Att internet är segt här är absolut irriterande när man kommer från Sverige. Men det passar sig så bra då när jag samtidigt befinner mig på en plats jag inte heller vill prata om. Ja, trots att jag skriver mycket och tidigare väldigt utlämnande om mig själv så baseras mycket på sådant som hänt mig i begynnelsen av mitt liv. Väldigt sällan om det som hänt senaste decenniet. Som faktumet att jag senaste tiden minst en gång om året åker till England och tillbringar semestrar och ledigheter här. En framtid jag inte för mitt liv kunnat förutspå.Det är tacksamt på ett vis, att det är i ett land jag kan göra mig förstådd och samtidigt finner så sagolikt vackert. Eller ah, inte alltid ska erkännas. Herrergud. Det finns fullkomligt dystra, försatta platser här som ger mig total ångest. Gråa byhålor som staten glömde. Där asfalten i bästa fall är ihoplappad och butikernas skyltning är photoshoppade från 90-talet. Om de nu fortfarande är verksamma vill säga, då var och varannan är nedlagd och de bortglömda, kaklade butikslokalerna ekar tomt om vartannat. Inramade av slingriga gator med smala hus vars små trädgårdsplättar är fyllda av skrot och fasaden så sliten att bitar gått av. Här står jag mitt i centrum av det område vi bor i. Vet inte om jag någonsin sett den här restaurangen öppen, men jag är bra nyfiken. Bild från prick ett år sedan på toppen av en dimmig kulle.Det är inte småstadsförakt ska jag dock inflika. Jag älskar småstäder. Byarna i skårorna där berg och dal möts är sagolika. När dimman ligger lågt och lammungarna uppenbarar sig som bomullstussar på gröna fält bortom murar och mistlar så mår man. Pubarna där flaskor fyllda med guldglittrande öl konstant flödar, fasanerna utanför som pickar runt och dovhjorten längre bort som oblygt vilar sina tunga kronor under trädkronorna. Men däremellan finns också det som känns som misär. Det är en sällsynt blandning där gator bredvid varandra kan skilja sig markant. Med en sak gemensamt oaktat område; stuprörsjeansen sitter där de sitter på dessa britter. Likaså ankelsockorna. Så här ser gatorna ut runtomkring där vi bor. Eller så här. Tegelhus på rad i eviga längor.Saker i mitt liv blev ändå bättre än jag någonsin kunnat föreställa mig. Det konstaterade jag idag. Att aldrig för mitt liv hade jag kunnat föreställa mig en framtid av detta. Detta med att jag semestrar i England eftersom ödet förde någon hit som nu för mig till samma plats. Min mamma. Jag vet att många är nyfikna på henne och vår relation. Speciellt de som följt mig ett tag eller läst min bok. Hur allt varit, hur det är nu. Hur hon mår och jag i det. Jag vill inte prata om det, för det är för nära. Det finns redan så mycket sårbart av och om mig där ute. Den här biten håller jag för mig själv, åtminstone lite till. Så mycket kan jag berätta dock, att julledigheten tillbringar jag i hennes numera hemort, en stad i Englands mitt. För mig som älskar öl är jag i himmelriket. Pubar i varenda håla och kvarter. Det här är en av våra lokala. Det passas på på ETT SÄTT att ätas engelska frukostar. Svensk-brittisk julbord med hasselbackspotatis och helt otrolig (om jag får säga det själv) kalkon. Med gravy, stuffing och allt. Förra årets julbord. Kalkonen stod jag och min lillebror för. Första gången vi lagade det och kan säga som så här att samtliga brittiranier frågade oss om receptet. Mission complete. Min gosse konstaterade inför resan att han känner sig hemma i det här landet. Rentav hoppas han flytta hit en dag. Den känslan har inte ändrats alltjämt vi varit här. Här ska han bo en dag. Ptja, som hans pappa gjort under två perioder i sitt liv, gissar jag? England är som ett andra... jag menar kanske tredje(?) hem? Vad är ens hem när man lagar brittisk-persiska julmiddagar nuförtin. Livet. Det är de här stunderna jag lever för. Kopplar ner för. En helt oredigerad bild på ytterligare en vacker kväll i de brittiska fälten. Årets bild? Älskar den. Jag och min yngsta sockertopp utanför Englands största privatägda fastighet. Särskilt privat vet jag inte om det var dock. Vackert däremot. Inne i slottet, jag menar fastigheten. Jag älskar verkligen allt med julen. Britterna verkar dela den kärleken.Egentligen skulle det här inlägget handla om något annat, om året som gick. Istället blev det om hur jag startade året och hur jag avslutar det. Och någonstans inser jag att alldeles oavsett hur det här året blev så är allt i mitt liv så mjukt nu. Så stillsamt. Jag har slutat bli jagad och slutat jaga. Jag kan sätta mig ner i oasen och lapa sötman ur livet. Äntligen. Hur började och avslutade du ditt 2025?PS....och just det. Det har tagit mig två dagar att få upp det här inlägget. Hoppas ni tyckte om det. Lämna gärna ett spår så blir jag glad! DS.-atefeh sebdani
