Jag har funnits i nuet med barnen. Ibland ofrivilligt för jag tänker inte låta som ett helgon och basunera ut hur mycket jag bara vill vara där hundra procent prick hela tiden. Jag är som vem som helst, en helt vanlig människa med ork därtill och tillika helt normala barn(tack livet) med allt vad det innebär. Ja absolut en stor dos av osämja, missnöje och frustration. Som hos alla välfungerande familjer. Baserat på maten: var i landet befann jag mig i somras tro? (och jisses så gott det är med kroppkakor. Speciellt de som kokas!) "Mamma får vi snälla ta ett dopp!?" sa de när vi hade bråttom iväg, inga badkläder med oss och kalla vindar. Men varför bråttom egentligen? Tänkte jag. Och varför badkläder när ingen är här ändå? Vindarna verkar de heller inte bry sig om? Det ligger hos mig. "Kör i vind!" sa jag inte men ungefär. Klart barna ska bada när lusten faller på under sommaren? Allt löser sig.Men jag tänker att det är här och nu vi bygger grunden. Jag är inte rädd för skavet. Skavet är det som för oss närmare. Jag önskar jag kunde vara mer explicit och ibland frustrerar det mig så enormt att jag inte kan prata fritt. Även om jag tror vissa som följt mig ett tag tror de känner mig och att jag är så öppen om allt. Åh nej, inget kunde vara mer fel. Som jag kurerar. I det här fallet pratar jag inte om mina barn, utan andra närstående där det skaver. Hela 2026 fram till nu har varit en sorg. Av den typen som är större än någon annan. Ett svek från ett håll som jag hade hoppats inte skulle hända igen. En far som gör kameran redo för en son som vill ta vackra porträttbilder. Som det ätits gott. Här på en av förmodligen Sveriges finaste rastplatser? Tindered! Någon som kan gissa var jag är? Skriv i kommentarerna!Från ett håll där jag trodde att nu minsann, när vi är med om det värsta (om möjligt) i Iran så ska hen finnas där. När vi varit med om det värsta som ingen kan föreställa sig så ska vi kunna överbrygga allt annat. För det är det enda jag bett om: vi måste finnas där för varandra. "Du sviker mig varje gång jag behöver dig som mest." Jag behövde dig under massakern 8-9 januari. Jag behövde dig när internet släcktes ner för våra nära och kära och vi gick under av oro. Jag behövde dig när min pappa inifrån sektens höga murar börjat trakassera mig. För ja, det var ju den biten också som hände 2026. En pappa i folkets mujahedin som sagt det sjukaste av sjuka till en dotter han valde bort. För sin morbida ideologi. Vilken ände ska jag börja i för att ens berätta...? Få dig som läsare att förstå? Det liv som är ett liv i sektens namn?Det är för mycket. Jag är trött. Försöker lyssna till Migränhjälpen och som en försökskanin ta medicinerna de ordinerar som påverkar mig mer än jag trott. Inte låta pappor i sekt och närstående som konstant sårar men får nya chanser att inte påverka mig. Säger "jag vet du, har rätt" till andra närstående som säger åt mig att sluta späka mig själv med min naiva förhoppning om förbättring hos nämnda individer. "Du får skylla dig själv som aldrig lär dig" upprepar dem och jag säger "jo jag vet...men...". Vi bytte hem med andra igen. Här hos första värdparet. Är du nyfiken på hur det går till? Gör mig uppmärksam i kommentarerna såfall! De sägs att par växer ihop med åren. Förstår inte vad de menar.Barn sedan som är barn. Med all sin rättighet till existens. Känslorna som ska hanteras och förstärks baserat på speciella behov. Men så skrek jag högre än jag borde. Några gånger tills jag insåg att den kroniska ångesten i mitt bröst förstärkts av medicinerna. Det var när min make frågade vad som pågår? Varför har jag börjat skrika på det sättet? Jag känner inte igen dig? Medicinerna. Jag kan inte vara labbråtta med lång lista på symptom alltjämt jag sörjer och torteras mentalt samtidigt. I augusti tappade jag halva mitt hår. Igen. Fast jag tror inte det har med allt det där andra att göra. Det är något annat. Jag vet inte vad. Håravfallet verkar relaterat till säsong på något vis? Alltid i augusti. Jag frågade ChatGPT. Blev inte jättemycket klokare. Jag vet bara att jag inte vill se ut så här. Tunnhårig. Så det blev att uppsöka läkare. Igen. Men förmodligen gå in i en återvändsgränd. Igen. När de vet sedan 20 någonting år att mina järnvärden är extremt låga men "precis över gränsen" och jag kan inte ta alla de där tabletterna de propsar på för jag vill inte addera mer problem än de jag redan handskas med. Jag älskar att jag lärt mina barn att njuta av vackra vidder, djur och natur och att våga stanna upp. Det är något jag verkligen vill skryta om då jag inte är uppväxt med det själv och önskar jag var.Hjälp en kvinna! Snälla! Vill jag skrika åt dem. Men utåt sett ser ju allt bra ut? Eller hur? Speciellt det där med håret. Jag hade ju en tjock man innan. Så inte ska jag klaga, kommer de tycka. Igen. Men jag parafraserar förstås. De säger det med mer diplomatiska ord. Allt för att gå vidare med sin stämpelklocka. Sa jag förresten att jag ombads ringa upp en gång till när jag i ett samtal behövde söka vård för både mig och min dotter? När jag hade avverkat mig själv och kom till min dotters räkning bad sköterskan mig att lägga på och ringa på nytt. Bara ett ärende per samtal, fem minuter totalt. Det fanns andra i kö, jag behövde ställa mig längst bak igen. Det blev att djupandas, det är ju inte sköterskans fel. Men vad fan är det för system egentligen? Fika till lunch? Ajjemen. Är det sommarlov så ere. När fantasin och orken tryter är grekisk sallad bästa somamrmaten.Jag ska dock inte ljuga. Jag mår bra. För i slutändan har jag det jag behöver. Mina barn och min man som alla är friska. Mitt hem. En inkomst, som är tight men inte desto mindre så finns och vi behöver bara vrida och vända på kronorna varje månad så ska det gå. Det finns nämligen upp och det finns ner. Ner kan vara väldigt långt ner. Vi är inte där nere. Långt ifrån. I slutändan kommer jag fram till samma sak: Allt kunde varit värre. Jag är i slutändan lyckligt lottad. Om jag bara kunde få sluta VABa och börja skriva klart mina böcker snart. Hur sommaren var trots allt? Ja men zoomar jag ut och ser mina privilegier så var den underbar. Om den, ska det avhandlas. Håll tillgodo- nu kör vi en höst med massa orerande och bildsättning därefter!Hur var din sommar? Snälla dela med dig!- atefeh sebdani
