Jag har nu haft 39 somrar i mitt liv. Av dem kan jag räkna på ena handens fingrar vilka som varit avkopplande. Vilka jag bara fått luta mig tillbaka, vila. Ta dagen som den kommer, planera lite smått om lusten faller på. Det är en häpnadsväckande tanke för mig. Från en barndom där jag mer eller mindre satt isolerad hemma för mig själv om jag inte slussades runt på uppdrag för sekten. Till tonårssomrar upptagna av diverse jobb, till abrupta semestrar mitt i den hetsiga karriärsnormen där världens spektakulära platser skulle upptäckas och ännu mer spektakulära fester skulle upplevas på skyskrapornas tak eller i pompösa palatskällare. Till sega somrar kantade av utbrändhet och sängliggande till... att låta dagarna bara vara. Släppa på kontrollen. Inte. Planera. Nånting. De enda jag behöver förhålla mig till är mina barn (och okej, min make förstås) och via dem får jag uppleva just den barndom jag själv aldrig hade. På den brantaste stranden jag varit på. Någon som kan gissa var? Den här bilden exemplifierar vår sommarfilosofi så bra. Älskar hur Rumi gosar in sig i filten och inte konstlar sig för kameran. Hon är dåsig efter att ha ätit en hel marängswiss till lunch och vill bara vila. Underbart. Har du tänkt på att barn också behöver semester?Det är också vad vi alla fem behöver. Jag och Max behöver tömma hjärnan från att-göra-listor och måsten och barnen i sin tur behöver föräldrar som inte jäktar på, stressar runt. De behöver också - precis som vi - bara få vara. Vi får inte glömma det, hur det även är barnens ledighet, deras tid att varva ner utan utomstående krav. Deras tid att känna stillheten, lugnet i cellerna. Jag tror många vuxna glömmer det för vi är inte där i vardagen dagen från att de börjar förskolan och därefter skolan. De måste ju också förhålla sig till sociala interaktioner, pekpinnar, missunnsamhet, oro, konkurrens och uppgifter. De behöver också tanka av hjärnan från allt det där med föräldrar som bara låter dem vara. Det var varmare i Luleå än när vi var i Grekland samma tid förra året. Absolut inte rätt tidsordning och absolut pixlig bild pga fotat av en video men ville visa hur vi alla kämpade på Isabergs hinderbana. Barnen älskar att fiska. Det här blev dock sommarens hittills enda fångst och åkte direkt ner i sjön igen.Vi planerar därför inte stort om somrarna. Vi planerar det lilla. Högst två stora saker om dagen. Stort kan då vara matlagningen, gott så. Eller en park vi vill besöka. Sådant som kräver viss ansträngning för oss alla. De lilla i planerna kan vara vilan. Ligga kvar i sängen och kramas. Sitta på en brygga och lösa korsord. Sätta sig på en terass med ett glas fyllt av iskuber och syrlig dricka. Plocka bär i skogen, upptäcka insekter och spana efter ormhålor. Eller i lugn och ro lära oss reglerna till ett nytt spel och om det regnar: springa ut och dansa i det. För det vet mina barn; kommer det en störtskur då springer vi ut. De behöver knappt fråga. Det hör våra somrar till bara att dansa i regnet. När jag la ut den här bilden på mina IG-stories var det många som reagerade. Ja det är en hisnande vacker utsikt och solnedgång. Tänk att man får uppleva det. Ytterligare pixlig bild pga printat från video men ville visa hur vi tog dagarna timme efter timme. Någon av barnen tyckte vi skulle springa ner till sjön på kvällen. Sagt och gjort. Naturen, meditationen i att bara vara men framförallt: all tid med varandra. Om somrarna har vi lärt oss en viktig sak: skala av relationer som skavt. Relationer som fått oss att slå knut på oss själva till den grad att vi blivit sämre föräldrar, sämre som partner för varandra. Vi vill inte vara de personerna. Vi vill vara så fulländade det bara går där våra imperfektioner är på grund av oss själva inte på grund av toxiska förbindelser. De trär smultron på strån. Sånt jag drömskt sjöng om som barn som jag nu lärt mina egna barn. De gjorde ett strå för mig med och jag fick hålla tillbaka tårarna.Vi orkar inte det mer. De säger att man upplever 75% av sina barns levnadstid innan de är 12. Min äldsta älskade unge är nu 9 år, det betyder att jag närmar mig en avgrund jag fasar över; ett liv med färre inslag av mina barn. Så de få somrar jag har kvar med honom är ovärderliga. Jag måste därför vara min bästa version för honom och för tjejerna på de få somrar vi vet att vi har barnen för oss själva. Snart är det förbi, snart väljer de själva och då andra före oss. Såsom sig bör. Tills dess ska vi göra allt för att de ska få uppleva somrar av inre stillhet, naturens magi och skär lycka. Strösslat med nervkittlande berg- och dalbanor, magiska sagoland och svettiga äventyrsanläggningar. Djur djur djur. Jag kan inte räkna antal gånger vi besökt bondgårdar, 4h-gård, stannat vid hästhagar... barnen blir inte mätta på djur. Så inte vi heller. "Kyss varandra" sa jag absolut och de gjorde det med glädje.Vi samlar sniglar till snigelparty, stannar till vid honungsförsäljning på landsvägen för vi har inte bråttom nånstans, petar försiktigt med kvistar i myrstackar, jagar citronfjärilar, ligger i vattnet tills vi skrumpnar. Badar badar badar. Jag släpper tankar om stylat hår, om rätt kropp, om rakade ben och noppade bryn. Alla krav, alla måsten måste bort. Vi rodde en eka i solnedgången. Allt var fantastiskt i ett par timmar tills ett av barnen blev övertrött med reaktioner därtill. Det ska inte nekas...Det var ingen som lärde mig det jag ska lära mina barn: Somrarna är deras, sin ledighet äger dem själva. Det är en tid av att släppa omvärldens krav på en. En tid av att låta axlarna sjunka ner och låta sig omhuldas av sommarens unika ljud. Årorna som daskar genom sjöytan, trollsländan som smattrar förbi, suset i trädkronornas gröna löv när det vankas sommarregn. Tror det här var sommaren jag badat som mest i naturen. (Dvs om man bortser från förra årets poolsemester i Grekland där vi bodde i poolen.)Lyssna, ta in, andas ut. Jag må bara kunna räkna mina vilosamma somrar på ena handens fingrar men det ska inte mina barn kunna. De ska äga sin semestervila och veta att det finns en tid för allt. Älskar dem. Älskar deras syskonskap. Deras galenskaper. Fantasier, upptåg. Ja, allt jag får uppleva med dessa galenpannor. Älskar att de inte vet annat än hur en underbar sommar ska kännas. Det enda jag önskar mer av är tid för detta. Läsa-läsa fler böcker. (Inte mest lyssna.) Men det kommer en tid för det också, där jag inte måste bevaka varenda sekund av barnens vistelse i vattnet. Tills dess njuter jag av att jag får vara den personen som hökar över dem. Nu undrar jag: vad är din sommarfilosofi?-atefeh sebdani
