Det här är helt sjukt.När man får ett mail man aldrig trodde sig få. Ett mail som är en bekräftelse som är en kvalitetsstämpel. Som man aldrig trodde sig få. Bilden- den suddiga- från Instagram när jag meddelade mina trogna, älskade följare om nyheten och fick så mycket kärlek tillbaka.Att jag vill fortsätta med skrivandet är ingen hemlighet.Att få göra det, är ingen självklarhet.Att kunna ägna sig åt en sådan sysselsättning är ett privilegium.Ett jag alltid varit medveten om och därför vänt mig om. Jag hade aldrig det privilegiet. Så jag följde mallen, den trygga om karriärtrappan, ni vet. Ni som läste mitt första inlägg här på bloggen förstod ju. Sen fick jag privilegiet. En dröm som jag inte visste att jag fick ha, slog plötsligt in. Debutera som författare.(Ja men hallå, det där med när cirklar sluts: en av de första plattformar som intervjuade mig inför lanseringen var ju faktiskt Femina kom jag på!) Bild tagen av Frida Färnmyr när jag intervjuades av henne för Femina, i och med min författardebut.Då kom frågan, kan jag fortsätta i det här nya spåret? Får jag?Men hur? Hur ska jag försörja mig och vad ska jag skriva om? Hur följer man upp med den så kallade svåra tvåan?Vad som aldrig var svårt dock, var att hitta en berättelse. För mig låg svårigheten i:Välja ut en av alla berättelser jag har.Ha råd att strunta i annat jobb för att istället fokusera på skrivandet.Så en dag i vintras kom punkt 1 till mig och jag började strukturera ner orden. Punkt 2 däremot har fått mig att kapitulera. Jag har nog trots allt inte privilegiet att ägna mig åt det här.Under tiden kollade jag stipendier. Men vem är jag att få. Läste namnen på de som fick. Prisade författare, hyllade journalister, etablerade namn. År efter år. Vem är jag att söka ens? Men jag sökte ändå, berättade om mina idéer. Synopsis jag har skrivit ner. Varför de måste skrivas ner i böcker. Ja jag har ju flera. Tidiga 20-nånting när jag går på Chalmers och pluggar till designingenjör och inte visste att jag kunde följa en dröm.I tisdags, just som jag skulle stänga ner för dagen och hämta mina barn såg jag ett mail i inkorgen. Ja där kom det, beskedet om att jag inte var en god kandidat nog, tänkte jag.Aldrig har jag varit så glad att ha fel. Jag skrek rakt ut. Max (min make) skrek rakt ut tillbaka: - Vad har hänt!? sa han som varit mitt i en mening där vi satt och konverserade. Jo. Ingen mindre än Svensk författarfond vill nu tilldela mig ett stipendium för att förverkliga mina planer. Mailet som fick mig att skrika rakt ut. Det är en kvalitetsstämpel jag aldrig trodde mig få. En bekräftelse och därtill en möjlighet.Ödmjuk, tacksam och ja, oerhört paff.Tack, för att jag är får ha det här otroliga privilegiet. Jag kommer aldrig ta min lycka i livet för given.Det här är helt sjukt.- atefeh sebdani
