DEL 1 av 2. Jag är inne på min tredje dag av femdagarskuren hos häxdoktorn och det har varit en berg-ochdalbana och ändå inte. Första dagen låg jag där halvnaken på en brits i en överbelamrad gillestuga med 30-nånting nålar nedstuckna i min kropp och en värmelampa över mig alltmedan jag funderade fram strategier i händelse av olycka. Ensam var jag inte, jämte mig mellan det fönsterlösa träpanelsväggarna kom två andra kvinnor i omgångar och blottade fläsket på samma vis som jag. Där låg vi i vad som borde vara ett meditativt tillstånd men jag tror jag kanske varit med om lite för mycket. Närmast i mitt huvud var brandkatastrofen i Göteborg 1998. Precis innan första behandlingen och hela kuren tog jag den här bilden. Uppsatt hår och redo.Så där låg jag på mage halvt skräckslagen över tanken att den där värmelampan som hängde på väggen ovanför mig på en tunn stålarm i avsikt att värma min blottade kropp skulle falla över mig och antingen bränna sönder mig eller sätta eld på hela kåken med start vid mig. Vad behövde jag göra då? Resa mig upp med nålarna och kuta ut? Dra ut nålarna på mig själv? Om jag inte nådde dem? Och de andra i rummet då? Ska jag be dem dra ut på mig och jag på dem? Skulle häxdoktorn komma och rädda oss? Mina tankar for tills jag stoppade dem. Om det är något jag lärt mig genom åren är det att ha övertaget över mina tankar. Stopp Atefeh, varför i helsike skulle något hända just dig i denna sekund efter 57 år som den här tanten hållit på? Jag började meditera istället och tro det eller ej, jag somnade slutligen där med nålarna och nakenheten. För nånstans tänkte jag att det här är del i terapin för mig. Att inte alltid ha överlevnadsstrategier. Även om det är just överlevnadsstrategierna som tagit mig just hit, levande. Första dagen låg jag där längst in till vänster. Sedan kom det in patienter en efter en. Till synes inga skynken eller bås. Det är vad det är liksom. Men snabbspola två dagar. Det jag vill fokusera på är det som hände i mig idag. För låt oss vara ärliga, att klä av sig med andra främlingar, ligga så tätt att du nära på kan placera en hand på deras lemmar från där du brett ut dig för att sedan ha ytterligare en främling komma och med ganska bestämda tag nypa till ditt kött och trycka ner massa nålar i dig är inget du gärna gör om du inte måste. Om du inte nått en desperat punkt. Att komma till mirakeldoktorn är att hänge sig. Lämna ut sig. Kommunikationen sinsemellan är stundtals bristande på grund av språket och du vet inte riktigt vad som ska hända. På gott och ont kanske? Jag som sökt dit för multipla problem har ingen aning om vad hon exakt behandlar. En sak? Alltsammans? Den så kallade balansen som ska uppstå av kuren, kommer den lösa alla problem eller checka av några av boxarna bara? Idag var halvvägs in på behandlingen och där befinner jag mig raklång igen, lite spänd trots van och trots hög tröskel generellt från livets umbäranden. Men hon är skicklig doktor Nie. Det måste man ge henne. Hennes perfekt tajmade småprat för att få patienten på andra tankar medan hon i blixtrande fart sveper över kroppen allt medan nålarna huggs in. Du hinner liksom inte reagera. Smidigt- eller nåja det klirrar rätt högt när hon rullar runt vagnen med koppningsglas mellan britsarna och rummen - springer hon runt mellan patienterna. Ingen kropp är heligare än någon annans. Känd som okänd. Vi är författare, studenter, pensionärer, iranier, kineser, svenskar, tjocka, tunna, håriga, vaxade... vi är allt. Vi är nervsystem och blodomlopp som hon ska råda bot på med traditionell kinesisk medicin (TCM). Mellan oss i bästa fall är skynken. Rädslor och blygsamhet finns inte. Så inte heller vem du egentligen är, vad du kommer ifrån. Vilka påfrestningar ditt liv har inneburit. Allt det är jag fine med. Det är inget jag bekymrar mig över, snarare reflekterar med lättnad hur olika det är. Den svenska medicinen och vården jämfört med hennes metoder. Där till och med den timida pudelliknande Max är välkommen att tassa omkring. Den gulliga Max. Till vänster är doktor Nies kontor där man har konsultation och till höger ser ni slutet på raden av tvåmannabås med skynken. Det som slår mig där är något annat, just när hon stuckit ner nålarna för andra omgången den här dagen. Nu på min framsida. Jag är bokstavligen stucken från hjässan till tårna när jag upplever en sensation jag inte tidigare haft med akupunktur. (Har ärligt inte upplevt mycket annat än viss liten smärta i en lem eller två, inte på grund av nålen i sig utan det som händer omkring det genomspetsade området.) (Vissa svettas t.ex)En kraftig illamående sköljer över mig. Jag vet inte om det beror på nålarnas effekt men rimligtvis är det i den stunden som min kropp reagerar- äntligen? Men det känns allt annat än som ett äntligen. Först kommer illamåendet och med det salivet som samlas upp och därefter kommer den där gnistan av panik. Vad gör jag om jag måste kräkas och har alla dessa nålar instuckna prick överallt? Eller inbillar jag mig illamåendet?"Nej Atefeh, sluta gaslighta din egen kropp. Har du inte lärt dig att du ska lyssna på din kropps signaler efter år av utbrändhet?" tänker jag och tänker vidare på alla de andra brudarna i rummet som en efter en förkunnat minsta lilla förändring i kroppen. "Jag fick tjock slem i munnen." Sa den snaggade, tatuerade tjejen. "Jag svettas!" konstaterade hon unga med hästsvans och tuggummi. "Kan du flytta på kudden, jag får lite ont i knäet." manade den skrynkliga pensionären. Varenda en visste sin kropp och förkunnade skillnaderna i den. Atefeh lär dig. Lär dig inte bara känna efter och respektera din kropp, lär dig att också berätta. Sa jag att det här är terapi på fler sätt än ett? När man kommer in ser det ut så här. För dagen är en av patienterna rullstorsburen. Längre bort i bild ser ni korridoren med tvåmannabås. Där bakom ligger patienterna. På väggen i väntrummet hänger allsköns tavlor och brev. Däribland den här som berört mig. Harry som efter sin behandling hos doktor Nie kunde såga itu sin käpp. "Nie!" ropar jag då. Hon är någon annanstans bakom ett skynke och svarar proffsigt snabbt att hon kommer strax. Hon måste hört på tonfallet att det var något att skynda sig till. Under tiden känner jag efter om det inte går över. Försöker djupandas bort det. Nie kommer in och sammanbitet trycker jag fram med korta ord om mitt tillstånd. Då ler hon så alla tänderna gnistrar. Som i att nu, nu händer det något efter att jag hela tiden svarat att allt är bra, inget händer. "Do må illa do säga! Aaah...!" Därefter stoppar hon ner handen i lådan med tusentals nålar och trycker snabbt in tre till. En i hakan och två till på äppelkinderna som för längesen tappat sin spänst. Sekunder senare är illamåendet som bortblåst. Det är då jag verkligen ger mig själv det, att visst fan mådde jag dåligt. Inte längre. Fråga mig inte hur, men hon visste precis vad som hände och hur hon skulle råda bot på det.Det var då det hände. Det som jag ville fokusera på. Jag översköljdes av en sorg följt av en annan känsla när sorgen hade lagt sig. Men om det, i nästa inlägg. Ni orkar inte läsa mer för nu, visst?-atefeh sebdani
