Har du vinkat till ett sommarlovsbarn i dagarna? Som febrilt letat efter ditt ansikte i flocken av föräldrar tills hen hittat dig, spruckit upp i ett oförglömligt leende och glatt vinkat tillbaka? Höll du kanske tårarna tillbaka? De som du kallar glädjetårar. Det har jag med. Jag är mamman som varvar storbölande med dans och glädjeskutt att det numera finns minst en unge i familjen som tycker jag är pinsam. Herregud vad jag vill fira dessa ungar på ett sätt. De kan absolut komma att sitta i terapistolen om några år och säga att mamma var schizo. Hon både grät och dansade mest av alla på en och samma gång och skämde ut oss på ett sätt. Må så vara, då har vi i alla fall levt allesammans. Saba går fortfarande i förskolan och där har de tradition att springa ett lopp på avslutningen. Säg mig, kan du hitta en stoltare mamma?Men sedan 10 år tillbaka är jag i det jag befarade så många år innan jag fick barn: Återupplevelsen av mina trauman. Glädjetårarna är där, men inte ensamma. I min mage upptäcker jag en klump som jag så länge försökt tränga bort. Emellanåt där jag står och trängs med andra mindre dramatiska föräldrar tystnar jag för en sekund. Bakom solglasögonen zoomar jag ut. Missar små ögonblick för att jag slängs tillbaka som en käftsmäll in i en virvelvind av scener jag förträngt. Jag vill inte. Halsen tjocknar. Jag slutar andas. "Den blomstertid" börjar sjungas och det svider i ögonen. De vackra psalmerna som räddade mig men likväl påminner om...Klumpen blir inte mindre heller med åren. Den vill ta plats. För längs vägen har jag också lärt mig acceptans. Acceptans istället för ignorans. För annars läker jag inte. Annars gör jag mig själv mer illa och det vägrar jag. Älskar när skolor vågar fira ordentligt och med bibehållna traditioner. Med flagga och vackra psalmer till exempel. Runt flaggstången stod vi i hundratal men det kan man inte ana i bild, visst?Det finns sommarlovsbarn som aldrig får vinka till en stolt förälder på sina sommaravslutningar. Som ensamt tittar på medan alla andra barn vinkar glatt. Som redan dagarna innan har ångest inför stundande skolavslutningen. För att när dagen är kommen vakna med magont på morgonen. Som sedan släpper ner blicken på själva utspringet och håller det så. Ner med blicken. Om jag inte tittar så skadas jag inte lika hårt. Om jag inte tittar så är jag inte med om att ingen ser mig. Om jag inte tittar blir jag inte lika besviken och fylld av skam när alla andra får en stolt vinkning och jag får fortsätta fladdra med blicken.Jag var det barnet som av skam och bottenlös sorg till slut inte höjde blicken mer. Som så småningom tittade ner, tittade bort. Terminsavslut efter terminsavslut.I 18 år.Så pass länge höll jag ner blicken att till och med på mitt eget bröllop när folk äntligen kom för min skull hade jag haft blicken nere så länge att jag inte längre visste hur man tittade upp.Givetvis tränger jag undan känslorna på mina barns avslutningar. Berättar inte ens för min man. Säg inget till honom ni heller. För det viktigaste, det är ändå de där tre små på bilden. Högtidsdagen kommen med mina favoriter. Deras avslutningar handlar helt om dem. Vi gör saker jag aldrig gjorde. Veckor i förväg har vi planerat outfits till exempel. Kvällen innan ville någon lägga mask, det skulle klippas naglar, smörjas in... ett hemma-SPA hade önskats helt enkelt. Ja något positivt får de ärva av mig åtminstone. På själva avslutningsmorgonen går vi förväntansfulla upp tillsammans med god marginal för att locka hår, vattenkamma med pomada, ta fram de utvalda kläderna, putsa skorna... Efter att vi vinkat hejdå till barnen går jag och Max iväg med Saba vår minsting för att köpa varsin blomma att hänga runt halsen. För det är ju familjetradition som numera förväntas av dem alla. Havreflarn och gofika på en innergård i Stockholm city.Dagen till ära är världens mysigaste farmor farfar på besök och himlen som utlovat regn lurade oss med solsken istället. Så det blir fika på deras innegård i city med tårta och allt. Jag kunde inte drömt om mjukare, mer perfekta sommaravslutningar för mina barn. Om det finns något som saknas så är det väl fler släktingar. Det tänker jag på, stundande studenter hur det ska bli när vi inte är så många. Men tills dess njuter jag av det som är. Att det trots allt är alldeles perfekt. Jordgubbstårta ska man ha på sommavslutningen- sådant jag förstått som vuxen: Att tydligen är det en dag att fira med familjen! Det visste jag inte som barn.Magontet får stå åt sidan. Även om det känns som vuxna Atefeh nu sviker lilla Atefeh hon med och terapeuterna som läste sina kursböcker skulle bli förgrymmade på mig. Men nu måste jag fokusera på tre små liv som lever sina barndomar här och nu.Så är väl livet antar jag. Både smärtsam och glädjefylld på samma gång, jämt?Säg att det inte bara är jag som har magont på årets vackraste dagar?-atefeh sebdani
