DEL 2 av 2. Jag vet att jag lämnade en cliffhanger efter att jag var hos mirakeldoktorn. Eller häxdoktorn som hon kallar sig. Det har inte varit med mening- det har varit fullt upp med mående hos familjemedlemmar, samarbeten, uppdrag och ambassadörskap samt lansering av Allt annat än perfekt med min partner Sara Ohlson. Mer om det en annan gång men det har tagit sin tid på ETT SÄTT. Det har också varit omtumlande dagar. Inte minst just på grund av doktor Nie. Det hjälpte inte heller att jag en av morgnarna blev verbalt attackerad av en gubbe. Jag grät som ett barn till den grad att jag inte klarade av att gå in till behandlingen. Gick bara in till doktorn, sa hej och förlåt mellan snyftningarna och smög sedan ut i väntrummet igen. Det är där jag tagit fotot ovan, när jag lugnat ner mig lite. Den här och följande bilder har jag inte visat någon innan. Det som hände var att gubben ställt sig rakt över parkeringen så ingen kunde parkera. Jag väntade in. Han ignorerade. Jag sa snällt till. Han ignorerade. Jag bad snällt en gång till med mitt största leende. Då kom de verbala attackerna. Som att jag inte var skör nog. Fulast var ändå hur hans dotter kom och backade honom. En kvinna i min ålder som tyckte det var alldeles rätt att hennes pappa skrek fula ord och agerade fel mot en främmande ung kvinna. Jag skämdes å hennes vägnar. Hur kan man tolerera sånt? Jag googlade förstås upp dem båda via registreringsnumret, jag och var lika gamla. Den här bilden la jag sedan upp i stories på Instagram. Fick som alltid kärlek av mina fina följare.Det som är fascinerande i kråksången är... just svaret på hur det gick hos Doktor Nie. Hjälpte kuren hos henne mot min migrän? Det fina är att så många faktiskt frågat. Av omtanke eller nyfikenhet, spelar ingen roll. Frågan har kommit. Förra inlägget om besöket hos Doktor Nie avslutades med det kursiva här nedan och jag tänkte ta vid, om vad som hände i mig som jag tror fler kan känna igen sig i. "Därefter stoppar hon ner handen i lådan med tusentals nålar och trycker snabbt in tre till. En i hakan och två till på äppelkinderna som för längesen tappat sin spänst. Sekunder senare är illamåendet som bortblåst. Det är då jag verkligen ger mig själv det, att visst fan mådde jag dåligt. Inte längre. Fråga mig inte hur, men hon visste precis vad som hände och hur hon skulle råda bot på det.Det var då det hände. Det som jag ville fokusera på. Jag översköljdes av en sorg följt av en annan känsla när sorgen hade lagt sig."Jag översköljdes av ilska och ville vråla rakt ut i den furutäckta, handduksfyllda, tråna gillestugan. Vad fan låg jag där för? Vad fan låg jag i andras händer gång på gång för?Hur många gånger hur många timmar hur mycket pengar har jag lagt på att rätta till mig själv genom åren?Hur många instanser, människor, böcker, teorier, intervjuer, artiklar, experter, nålar, händer skulle jag ta del av för att tejpa för det som andra krossade i mig? Varför ligger jag här med allsköns problem som klart och tydligt uppstått på grund av andras sjukliga handlingar mot mig? Den bestialiska sekten Folkets Mujahedin som förgjorde tusentals människor. Som kidnappade, isolerade, torterade, förgrep sig på och rakt av mördade människor? Eller alla imbecilla mobbare och allmänt - förlåt men så här arg var jag alltså - idioter till människor som bara trampar över och lämnar förödelse där de går? Alla små människor med noll självkänsla som i varenda ord de spottar ur sig ska kränka, skada och trycka till? Alla vuxna som skulle ta hand om mig men som än idag kommit undan med sina brottsliga handlingar. Som aldrig kommer få stå till svars. Som får leva vidare alltjämt de kallar mig lögnare, psyksjuk och guvetvad. Räckte det inte att jag levde en hel barndom i mörker och mardrömmar, ständigt försökte motivera mig själv att fortsätta leva varje dag? Nu skulle jag också ligga här med nålar i kroppen? Näcka (trots tidigare svårigheter med det pga övergrepp) i en främlings gillestuga med andra främlingar och göra allt för att bli av med alla fysiska åkommor? När ska det ta slut? Hur mycket mer har jag kvar?För jag visste ju det här. Jag visste att något skulle hända med mig i framtiden om jag överlevde. Redan som barn visste jag att ingen människa kommer ur det här helskinnad. Överlever jag så kommer det vara på bekostnad av mitt antingen psykiska eller fysiska mående eller, gud förbjude, bådadera.Andra får döma mitt psyke, men det fysiska är klart och tydligt påverkat. När min fina vän och antropologen Maria Borda berättade att hennes bestemor drabbats av demens och stundtals levde i barndomen skrev jag till henne följande: Vilken mardröm. Till saken hör att jag är rädd för att demens i allra högsta grad kommer drabba mig. Så vad mina närmaste år kommer handla om? Göra allt för att "bota" mig själv från allt som satt sig i mina celler. Så det inte eskalerar. Ilskan ligger således i en enda sak som blir så smärtsamt tydligt: Mina förövare har fortfarande greppet om mig. ... och allt medan jag skriver ut orden här vill jag gråta. Hur länge ska de få ha det? Var hade jag varit utan dem? Utan den starten och utan alla problem som uppstår i mig sedan dess.När jag låg där med tusen nålar i kroppen fick jag uppbåda all min kraft för att kväva ilskan. Paniken som började stiga medan pulsen ökade i takt. Börja djupandas och tränga undan tårarna. Det är det här som kallas överlevare, inser jag medan jag fortsätter skriva de här raderna. Vi fortsätter överleva våra förövare om och om igen. Vi kommer inte undan deras grepp, men vi försöker, vi som kan. Det krävs mycket av oss. Inte bara då, utan även nu. Vem hade jag varit utan dem? Jag undrar.Hur det sedan gick med min migrän? Ovanligt att jag blödde av nålarna men det hände vid ett par av sticken. Här ser ni också behandlingsrummet. I samma rum låg tre till på samma vis, utan skynke emellan. I korridoren utanför det rummet finns små behandlingskupéer i rad med skynken för. Här är jag inne i en av kupéerna och fotar ut mot korridoren. Rakt utanför den kupéen ser det ut så här. Handdukar från urminnes tider till låns. Tiden har stått still. Fokus är inte estetik, till synes. Utan vård.Det har nu gått 6 veckor sedan jag avslutade min kur hos Doktor Nie. Det har nu gått sex veckor utan migrän. Om det beror på mirakeldoktorn, det vet jag inte. Om det kommer hålla i sig? Ingen aning. Men här är vi nu. Fortsatt avvaktande, väntande. Kan det verkligen ha fungerat? När kommer nästa anfall? Jag vet inte. Min kamp med att bota mig från åkommorna fortsätter. Jag ska träffa en neurolog för migränen. Jag har uppsökt vård för yrseln, för min nedsatta hörsel och tinnitusen i ena örat. Tydligen är det konstigt att jag vid min ålder har ett öra (och bara ett) med sådana problem. Remiss har skickats, vissa diagnoser har framförts. Alla lika skrämmande. Kampen fortsätter. Ilskan trängs bort. Tårarna torkas. Jag lever just för att jag är en överlevare. - atefeh sebdani
