Dagen innan jag blev uthängd drog jag på mig en kavaj, satte finväskan i näven och tog mig ut för att hålla ett tal. Det hela dokumenterades i den smutsiga spegeln.Det är ett omöjligt klimat där ute. Dagar efter att jag blev uthängd såg jag nästa person hängas ut. Det är så den fungerar, cancelkulturen. Den plockar offer efter offer. Ena dagen du, nästa dagen en ny måltavla. Efter mig var det en röst som alltid talar sansat, välgrundat och inte låter sig svepas med vare sig vänster, höger, upp eller rätt ner i diket när det gäller det politiska klimatet. Jag repostade hans stories idag men tog ner dem inom några sekunder då modet i blixtfart förvandlades till beskyddarinstinkt. Om jag ska försköna mig själv. Snarare handlade det om feghet. Att skona min mentala hälsa. För jag såg efter min repost att en influencer och tv-kändis med sexsiffrigt antal följare hade gjort narr av honom.Och jag ville inte vara näst på tur. Dagen efter jag blev uthängd var jag bjuden på en finfin middag som gav mig energi. Mer om det i annat inlägg.Horden av mobbare hakade på. Fortsatte göra narr. Tiotusentals gillamarkeringar och hundratals kommentarer inom bara några timmar. Andra personer med makt, politiker, artister och opinionsbildare. Tillika en del av de personer jag titulerar vänner... och släkt!?Så märkligt. Att ingen vill kännas vid vad vi gör med oss själva. Hur vi förintar vårt samhälle, vårt mående. Vi pratar förskräckt om självmordsstatistiken som aldrig vill sjunka i samma andetag som vi förgör varandra. Medan vi förgör varandra glömmer vi bort att det där hatet samtidigt förgör även oss själva. Det var min omedelbara instinkt av aversion till hatet som drev mig ur folkets mujahedin. Det var infekterande och galopperande och hejdlöst. När jag blev mobbad i skolan mötte jag aldrig hatet tillbaka. Jag ville inte vara del av smittan. Det var så jag såg det. Ett mörkt täcke av smittohärd som lade sig på folks själar och åt upp dem både inifrån och utifrån obemärkt i en förrädisk tystnad. Det var hatet som gjorde att jag tappade vänner inom aktivismen och slutade kalla mig aktivist för jag ville inte driva min kamp i den andan som piskades upp. På köpet blev jag identitetslös, för jag kämpar ju. Jag kämpar för kvinnors- och barns rättigheter. Jag kämpar för Iran. Vad kallas man då? Rösta har jag gjort så klart. Den här gången hanns det inte med finkläder och fir med bubbel. Det får bli efter valet 2030. Blev bjuden på öppningen av Beyond Sweat. Ett gym och longevity-koncept. Kom klädd i träningskläder i vad jag trodde var rätt för ändamålet. Det gjorde ingen annan.Men jag vill inte göra det på det sätt som garvats ut åt mig. Genom glåporden, uthängningarna, cancelleringen. När jag sökte att förstå den som andra kallade fienden blev jag hånad. Men förstod de inte? Det var i just det sökandet som jag kunde ta mig ur plågorna som barn? I mitt sökande till förståelse av "fienden" som man hade målat upp för mig. Förstod de inte? Fienden var ju omvärlden! I en sekt är du och alla andra utanför fienden! Det är så man sammansvetsas. Det är så det blir ett vi och ett dem. Vi mot de andra. Alla som inte är som vi, som tror som oss, som därmed är sämre än oss. De är alla inte bara fiender. De är sämre. Omoraliska, ointelligenta, okunniga. Det var dit jag sökte mig när jag tog mig ur sekten. Till resten av världen, alla de omoraliska, ointelligenta och okunniga. Sådana som du. Från en sekt som lurade, kidnappade och än värre än så. Om jag inte hade sökt mig till "de andra" och inte sprungit ifrån hatet hade jag ju varit kvar? Såsom många trots allt är. Kvar i folkets mujahedin. Mina stories på Instagram har inte varit inspirerande direkt. Höll ett tal, tog ett par foton, blev sen viral. För mitt tal, av både den enda och andra anledningen.Jag trodde nämligen på mötet. Till att vi bara behöver prata med varandra för att förstå. Att genom det kanske vi kunde hitta gemensamma brinnande punkter och hålla handen framåt i vår gemensamma önskan om en bättre värld?Det var där jag var naiv. Det är där jag är naiv. För världen där utanför visade sig allt mer också ha sina öar av sektliknande grupper. Det spelade ingen roll vilken falang de hörde till. Hatet var inte unikt för "min" sekt. Den var snarare allmängiltig för mänskligheten. Det är hatet som driver mujahedins opponenter till tystnad. Det är hatet som gjorde att jag inte repostade den här sakkunniga expertens stories när han förkunnade hur hatmobben jobbar. Jag tystnade. Att vilja söka möten är inte eftersträvansvärt. Jag har mött politiker och opinionsbildare från alla håll och kanter och det gör mig svårplacerad för andra. Att inte vara i ett givet fack är att gå emot normen. Man vill kunna placera en människa. Antingen är du med oss eller emot oss. Det finns inga gråzoner och trampar du snett, ja då ska du få veta det så det gör ont i varenda cell. Gör aldrig mer om det. Har också hunnit lägga ut saker och få sålt på annons. Som den här lampan. Som inte blivit såld. Köp om du vill.Fegt fokuserar jag på mitt mål istället. Iran. Kvinnor. Barn. Allt medan jag gör det fortsätter vardagen. Sjuka barn. Förtvivlade barn. Aktiva barn. Skjutsa, lämna, hämta, trösta, mata, borsta, krama, lyssna. Jag fokuserar på mina barn för en mamma som sätter sin mentala hälsa i farozonen är inte en bra mamma. En mamma som har dundrande hjärtklappning kommer inte kunna ha lugnet och tålamodet att lyssna på ett barn som haft en dålig dag hon med. Jag vill inte vara mamman som förbisåg det för att jag valde för många fighter.För i slutändan är det så att samma personer som mobbade andra på skolgården när jag var barn har bara vuxit upp och fått något som kallas sociala medier i en apparat i handen. Tiden må gå, men tiderna kommer aldrig förändras. En mobbare kommer alltid vara en mobbare oaktat åldersrikedom. Den här gången får de inte plocka mig till måltavla. Det får bli nästa gång. Hur är din vardag? Vad kämpar du för? Dela med dig, jag vill lära mig från dig.-atefeh sebdani
