Jag fick en kommentar som undrade varför jag inte längre skrev mina tidigare utbildande tankar, skapade opinion och uttryckte åsikter. Det var intressant att det var så tydligt för den här följaren att jag styrt om skutan. Det är ju inget jag gjort på en handvändning eller enkelt alls. Snarare har jag fått sitta på händerna och många gånger på riktigt fått höra av mig till en vän.“Jag vill så gärna skriva om det här ämnet nu… det kliar och brinner i kroppen.”Varvid vännen påmint mig: “Det är inte värt det Atefeh. Folk vill inte förstå och det kommer bara resultera i att du mår dåligt. Gör inte så mot dig själv. Spara på din energi.”Det är ord jag behövt höra som en påminnelse. Om och om igen för att inte ge mig hän. Jag ska ge ett exempel. En av de frågor jag brann oerhört för en gång i tiden var rabaldret kring att stänga ner kliniker som utförde oskuldsoperationer. Det har varit få frågor som förenat människor oavsett falang. Var jag än läste var kritiken enad: operationerna måste upphöra. Enhälliga röster alltifrån mina egna kloka vänner och tillika aktivister till föreningar och organisationer.Den som tänker lite längre torde förstå att de här kvinnorna själva inte kunde komma till tals och göra sina röster hörda allt medan prick alla andra dikterade vad som var fel eller rätt för dem. Vad jag kunde skönja så var jag vid det tillfället, intressant nog, den enda (utöver aktuella läkare på kliniken) som motsatte mig massornas kritik. Det var absolut ingen enkel sak att gå i motvind på det sättet. Men orättvisor mot förtryckta kvinnor i minoritet har alltid fått det att koka i mig. För var skulle de här kvinnorna vända sig då om det inte finns en legitimerad klinik med ordentlig vård och eftervård som kunde ta emot dem?Vad som gjorde mig än mer vansinnig var hur man tog för givet att de här kvinnorna var korkade och oupplysta. Som att de inte hade tillgång till samma information och samhälle som vi? Också från samma arkivtillfälle. Kan vara topp 3 värsta egenskaperna: den ständigt negativa kritikern. Var inte den personen, tack så mycket hej.Som jag fick gehör när jag stålsatte mig och uttryckte mina längre formulerade tankar och förklarade hur åsikterna inte bara var nedvärderande utan också förödande. Jag ifrågasatte hur så många bestämt kunde veta vad som var bättre för kvinnorna än de själva och vad de kom sig att de inte hörde deras röster i etern, om de funderat på den saken? Bland mycket annat som jag sa...Gehöret kom först och främst från etablerade röster som erkände att de inte alls tänkt på den vinkeln. De hade inte ställt sig i de här kvinnornas skor. Den andra gruppen som hörde av sig var kvinnorna frågan faktiskt berörde, som med anonyma konton skrev till mig och tackade mig för att någon såg dem. I förtroende berättade de för mig om sina farhågor, utmaningar och om att det var omvärlden som hade nedsättande och okunniga blickar. Det gick så långt att jag rentav ombads att agera ombud för några av kvinnorna gentemot sagda kliniker för att kunna hjälpa dem. Dessvärre fick den stora massan som de ville och vad som hände kvinnorna i skuggorna vet jag inte.Något positivt kom ur: från den här kontroversen fick jag sedan minst en vän för livet. En influencer som vände sig till mig och sa att jag hade varit den enda vettiga rösten i debatten som fått henne som annars tänker väldigt brett att också tänka om. Jag glömmer inte det och jag nämner det för att det dels var en sån fin bekräftelse att få från någon jag beundrar dels för att ge henne och alla som vågade vända i frågan cred: Det är okej att ändra åsikt. Det är okej att ha erkänna fel när man trott att man gjort rätt. Det finns inget som jag uppskattar mer än när jag får tänka om och oh boy vad jag med fått göra det genom åren jag med. Kan vi snälla cancella cancelkulturen?Men vet ni, det här var en annan tid. En tid vi var öppna för reflektion, verklig förändring och där kommentarsfälten - om än redan då toxiska - inte var lika öppet hatiska och absurda. Folk hade fortfarande "vett" nog att vara anonyma troll eller hålla sig till Flashback. Det gick att skriva inlägg i diskussioner utan att vara alldeles för rädd för konsekvenserna. Det gick att göra skillnad genom att hålla god ton och föra dialog med sans och reson.Ett minne blott. På kort tid har det, om möjligt, gått käpprätt åt helvete med den saken. Det har vi dels techbolagens algoritmstrategi att tacka för, hälsar jag själv som är fd techanställd. Dels människors allmäntillstånd om man ska vara ärlig. Folk mår uppenbart inte bra. En välmående människa beter sig inte illa mot sina medmänniskor, det är sen gammalt.Långt innan jag kände till ordet aktivist var jag en. Jag föddes in i det när jag föddes in i sekten. Det kom med blodet rent bokstavligen. Hade jag varit det ändå om jag inte fick det med modersmjölken?Det kommer jag aldrig veta. Vad jag däremot vet är att jag var aktivist i varenda detalj av min barndom och sedermera vuxenliv. Från skolrasten till föredraget jag skulle hålla. Därför trodde jag aldrig det skulle komma en dag då jag slutade vara det. Inte för att jag slutat helt, nu agerar jag på andra vis, till exempel genom att än tydligare stötta utvalda organisationer. Men från att ha kallat mig aktivist en period som vuxen, perioden då jag förstod att det är den epitet jag har by nature, så valde jag alltså för ett par år sedan att sluta kalla mig och agera som en aktivist.Det är inte den arena jag vill finna mig på när den har blivit så smutsig. Den kantas än värre av okunskap, av ännu större egon och framförallt: av självhat. Internet har bidragit till att den som gapar högst och med störst emfas är den som får flest ryggdunkar och därmed engagemang i sociala medier. Aktivismen har kommit att handla om algoritmer och algoritmerna bygger på polariserande debatter. Debatterna i sin tur leds av de som främst är vassa retoriker - inte likställt med goda retoriker - med störst behov av att synas. Inte nödvändigtvis de som har det viktigaste, mest grundade att säga. Och absolut inte av de som söker förståelse, försoning och förening. Det är inte målet för dem. Målet är inte att göra världen till en bättre plats. Hade det varit det hade man använt sig av en annan taktik. Så för ett par år sedan när jag översköljdes av både ryggdunkar och hat och när engagemanget sköt i höjden och mer än någonsin gynnade mig som entitet i algoritmernas värld och jag hade chansen att rida på den vågen, växa min följarskara och göra mig ett namn som opinionsbildare... gjorde jag tvärtom. Jag klev av. För jag förstod att det är ju just det här som driver så många till noderna: euforin, inte målet. Det här är också ett par år sedan just när jag fick som mest engagemang i sociala medier men plötsligt blev tyst.Det besynnerliga är hur följare söker sig till noderna av hat, frodas i tanken av ett “vi och dem” och på sistone till och med “vi MOT dem”.Det är inte sann aktivism. Det är publikfrieri, det är ego. Men det är vad som kommit att definiera aktivismen i en värld där vi inte alls lärt oss internet ty vi befinner oss i begynnelsen av dess era. Som förvirrade höns som tar ut vårt dåliga mående eller sämre självkänsla på att slå ner andra. För slår vi ner andra så kan vi kliva över dem, komma upp i rang. Vara de bättre.Det är inte vad jag vill visa mina barn. Det är snarare exakt det som jag skäms för att visa mina barn dagen de kräver friare tillgång till internet och bättre läskunskap.Jag skäms å min generations vägnar och jag kommer dessvärre ändå få svara upp till samma generation dagen som bättre vetande generationer skrattar åt oss och klandrar oss på samma gång. Får balansera upp med en mer säsongsbetonad och aktuell bild. Jag klev av tåget mot vad jag trodde skulle bli en bättre framtid, men står handfallet och ofrivilligt kvar på perrongen i samma ruttna tidsera. En inifrån välmående individ uppviglar inte till splittring, den strävar efter motsatsen.Jag har alltjämt vant mig att sitta på händerna och vänta ut, avvänja mig, inte behövt höra av mig till min vän på ett tag. Likaså märker jag hur vettiga röster omkring mig slocknar allt mer. Likaså märker jag hur mitt följarantal dalar. Men jag kunde inte brytt mig mindre. Det är renande. För en sak vet jag: En dag kommer vi få ställas till svar för den matta vi rullade ut på internet. Även om jag kommer få svara upp för generationen som såg till att den ruttnade kommer jag själv inte ha lämnat efter mig spår i förödelsen. Det är det här som jag i min nyfunna tystnad lägger till i högen av andra värderingar jag skramlat ihop. För hur var det nu igen? Tala är silver och tiga i guld, det gamla ordspråket som tydligen bar visdom....och därför uttrycker jag mig inte på samma sätt längre. Är svaret till mina undrande följare.-atefeh sebdani
