Jag får ofta höra att jag är den som skrattar mest och högst.Med det verkar jag också ha lurat många omkring mig. Mina skrattsalvor måste ju ha antytt något helt annat än en djupt traumatiserad, sorgburen människa med för många tragedier än vad de flesta någonsin behöver gå igenom.Men det är också därför, att jag vet hur livet ska levas. Hur skrattet är ack så viktigt för att vi ska orka. Hur humorn i vår vardag rentav är livsviktig. Ja, livsviktigt vill jag faktiskt påstå att skrattet är. Extremt gammal men älsklig bild på storasöstra min och jag.Den jag gråter mest med är också den jag under själva gråtens gång skrattar mest med: min syster. När vi är i full färd om att prata om det värsta hemska kan vi dra ett skämt och börja gapflabba tillsammans. Vi som bär livets våndor tillsammans, bär också livets största glädjestunder tillsammans. För någon utifrån låter nog våra samtal väldigt... brutala? Hur kan de skoja om så hemska saker? Ja ni skulle bara höra hur långt vi kan gå när vi skrattar om sjuka saker vi varit med om. På kriminellt nivå. Men skratta, det gör vi. Vad ska vi annars göra? Bara gråta om saken? Nej, vi har båda valt glädjen. Det är något man kan välja faktiskt. Det betyder inte att vi förringar våra upplevelser eller lever i förnekelse. Tvärtom, precis tvärtom. Men både jag och min syster är två personer man kan kategorisera som glada. Ingen kan ana vad som döljer sig bakom glädjen. Eller låt mig skriva om de raderna: BREDVID glädjen. Bredvid sorgen finns glädjen. Glädjen som vi valt att framhäva. För livet, det är enormt tufft som det är ändå. Världen, lik aså.Rentav kan jag nog gå så långt som att säga: De jag känner som skrattar mest är också bland de jag vet har haft det tuffast i livet. De som tidigt förstod livets mening och ljuset, genom att behöva möta livets mörker. Min student är en av mina jobbigaste minnen. Men på varenda bild ser man mig gapflabba. I hemlighet grät jag en skvätt vid ett tillfälle. För att sedan fortsätta skratta medan hjärtat värkte.Därför ter det sig så besynnerligt med uppvaknandet kring världens hemskheter där förstå-sig-påare med “bättre moral” ska göra narr av oss som har kul. Vi som vet hur hemsk världen alltid varit och alltid burit sorg och mörker närmast hjärtat. Vi som också alltid har hållit hårt i glädjen, vägrat släppa den.Det sista världen behöver se mindre av är humor.Ja jag tittar på alla med "bättre moral" som dissar de som skrattar åt #KissCamScandal. Har skrivit ett annat inlägg om det på Instagram där jag ger en vinkel på varför just den här incidenten på något vis också var viktig för världen. Men också i inlägget om "Kan man lita på HR?" förklarar jag lite mer om varför just det här kunde gå så viralt. Balanserar upp gamla bilderna med en nyss tagen. Där jag just gråtit av lycka. Tänk att det går ju också.Låt oss som vill skratta få göra det, även om du inte delar just den glädjen. Du har inte rätt att avgöra vad vi skrattar åt. Humor är personligt och vi kanske delar den ibland och då, då kan vi skratta tillsammans. Men för nu, skrattar vi åt skilda håll. Gott så.Mer skratt, det förhöjer livet och ger fler underbara rynkor. Så vill jag ha levt, med många skrattrynkor.- atefeh sebdani
