Medan andra blir mer loose med åren blir jag tvärtom. Allt mer långsint. Stubinen kortare och tålamodet borta. Jag tror det är för att varit en "lätt" person mina 30 första år i livet. På det sättet att jag lät andras önskemål och viljor gå före. Var vi med familjen och alla ville hitta på något men inte jag? Ja då sa jag det aldrig, hur dåligt jag än mådde. Ett tydligt exempel är när jag var höggravid och med extrema förvärkar i begynnelsen av min utbrändhet. Jag hade haft ett rent ut sagt pissigt arbetsår där jag visselblåst en högst problematisk chef, fått gå från jobbet (gemensam överenskommelse pga den där idiotchefen, men mer om det en annan gång) och börjat ha panikångestattacker igen. Just det, jag hade också haft en tumör som följts upp av traumatiska konsekvenser med bland annat samtal till SOS. Sa jag att jag var gravid på kuppen och hade en nyss fyllda tvååring hemma? Eller att jag nyligen räddat min mammas liv? (ja mer om det en annan gång också...) (...och medan jag letade bilder till det här inlägget: Samma period både gifte jag mig och flyttade också. Just det, det var också samma år jag skulle bryta med mina två bästa vänner. Man kan säga att bägaren var full.)Jag mådde allt annat än bra. Våren kom tidigt det året. 2018 skulle bli varmaste på länge. Också en faktor att beakta för en höggravid såattsäga...Hade just fått semester. Allt jag ville var att vila, gå mysiga promenader, klappa djur, ha picknick i naturen. Laga god mat, kanske grilla, få massage, lyssna på sommar i P1 och gud bevare, kanske att någon på jorden för en gång skull tog hand om mig. Vi besökte en del av vår släkt och det blev allt annat än fokus på den höggravida, utbrända, traumatiserade, uppsagda kvinnan. När en del av släkten ville åka ut i skärgården med sin motorbåt fick jag hjärtpåslag. Hur skulle jag orka ta mig till vingliga bryggor, kliva ner i en båt, sitta med förvärkar i de studsande vågorna, balansera runt på kantiga klippor? Stappla runt som en valross i den gassande solen? Ja men inte bara det, samtidigt behöva ha koll på min 2-åring som var raka motsatsen till ett lugnt barn? Hur. Skulle. Jag. Orka? Så många gånger jag bara ville vila. Så ofta jag kan se tillbaka på mina graviditeter och bara tänka: VARFÖR? Varför fick jag bara inte chansen för anpassad återhämtning? Får ångest bara jag skriver detta.Så för första gången yttrar jag min vilja. Att jag nog inte orkar det. I mitt stilla sinne tänker jag att givetvis planerar de om till den svagaste i gruppen? Givetvis inser de hur klantig idéen var bara jag för första gången säger något, jag som aldrig gjort det tidigare?Ack. Så. Fel. Då kommer förslaget som knäckte mig och som jag nästan på dagen 7 år senare fortfarande inte glömt:"Då kan du väl stanna hemma och vila medan vi andra åker?".Det fanns liksom inte på kartan att man skulle anpassa dagen till mig. Att man skulle anpassa schemat efter den höggravida. Jag var inte ett dugg viktig. Det var inte omtanke, det visste jag.Det var en solig dag och alla ville nyttja den med saltstänk och båttur. Omtanke hade varit att fråga mig vad jag ville. Men den frågan kom aldrig. Jag minns hur jag stod där, stirrade in i det låtsas-välmenande-ögonen och undrade hur det kom sig att inte ens nu var jag viktig? Ett helt liv hade jag anpassat mig. Eller uteslutits.Om jag inte ens är viktig nu, när är jag det då? Funderade jag för mig själv. Varför jag aldrig glömmer den här stunden är för att något hände i mig. Inte just i den stunden. Det växte på mig under dagen. För, jag ville ju vara med? Jag hade bilat hela vägen till den staden med ett barn som hade kräkts och skrikit under hela färden, med min gravidrygg som värkte av att sitta i en bil i timmar. Med en mage som var så stor att jag knappt kunde kliva in i bilen, än mindre ta mig ur. Knappt ens sitta. På bröllop där mina fd gamla bästa vänner också var. Det är jobbigt att befinna sig i samma miljö med människor som varit elaka mot dig men man är väl vuxen... önskar ibland jag inte var SÅ vuxen bara. Lärdom lärdom lärdooooom.Jag och min man hade semester och det var sommarlov för mitt barn och jag ville umgås med dem? Jag hade haft förvärkar i månader och som sagt: panikångestattacker. Det sista jag ville var att lämnas ensam? Var det så okej att lämna mig ensam i den stunden?Vad jag gjorde? Vek mig. Följde med. Återigen låtsades jag som att jag inte hade känslor och åsikter. I vår förra lägenhet som vi älskade. Första vi båda ägde. Kort efter den här vackra bilden togs skulle vi börja flyttpacka. Packning på gång. Hur många gånger har ni flyttat? Jag kan allt om att flytta. Hälsningar, flykting + Stockholmsbo.Det blev som jag hade befarat, ett rent helvete. Men som alltid höll jag tyst. La undan mina våndor, mitt dåliga mående. Yrseln i solen. Den tunga andningen från pressade lungor. Svalde gråten. Kravlade med tvång upp min tunga, trötta valrossmage från den mjuka sanden som jag bara ville sjunka ner i och jagade runt min 2-åring på en strand långt ute på en ö i skärgården. Solen gassade på min svaga, värkande gravidkropp och det fanns ingenstans att skydda sig. Jag trodde jag skulle svimma varenda sekund. De andra njöt. Hade sin picknick i godan ro. Sörplade sitt kaffe. Doppade tårna i vattenbrynet ibland och pekade ut krabbor för min son medan de skojigt undrade om det var dags att ta sig ett dopp ändå?Allt medan jag föll inombords. Jag hade varit utbränd en period tidigare. Men efter den här sommaren skulle jag falla djupt ner och sedan ha svårt att komma tillbaka. (Jag letade efter bilder från den här picknicken. Inte en enda hade jag tagit. Det säger rätt mycket.) Sista sucken av min andra graviditet och här ser man nästan på mig hur utmattad jag är. Men än kunde jag stå på benen, klä upp mig och ta mig ut. Det var från den stunden efter båtfärden från en av Sveriges mest idylliska men för någon som jag: skoningslösa skärgård som jag insåg: Att ingen värdesätter mig. Det är dags att jag börjar göra det själv. Som följd skulle en lång, kämpig resa med prick alla mina närstående vänta. Alla relationer behövde omformas till en med mer i balans eller så skulle det inte funka mer. Jag hade redan börjat med mina bästa vänner. De klarade inte av det. Fler skulle det bli. När du lärt människor hur de ska behandla dig så kommer det bli väldigt svårt att lära om. Jag hade lärt alla att de kunde komma undan med vad som helst i min närhet. Att jag inte var viktig. Mina åsikter, känslor och viljor var aldrig prioritering. Nu hade jag inte bara nått en botten, jag behövde också vara den förebilden jag ville att mina barn skulle ha i världen. Allt började med mig. Det jag faktiskt gjorde och inte enbart det jag predikade till min son och sedan även bebisen i magen. Jag skulle börja ha kortare stubin (den hade varit evighetslång tidigare) och bli lite långsint rentav. Man kunde inte kliva över mig hur som helst och komma undan med det för att jag alltid var så förlåtande. Jag orkade inte mer. Men först, innan jag behövde klara av det, skulle jag ner och besöka avgrunden ett tag. Ett långt tag.
