Bläddra ner för ett par bilder jag skäms för att visa men gör det ändå. Tjena hej från en nyss tagen bild som ni kna jämföra med de som snart skall komma längre ner...Det har inte bloggats på ett par veckor men som det har velats. Dock har ju jag inte suttit på röva för det så att säga. Tvärtom! Det är så innerligt skönt att äntligen orka igen. Jag vet inte riktigt när jag föll ner i utmattningens mörker då det pågått så länge och gått i perioder. Mycket är töcken och mycket är sorg men mycket är också tacksamhet. Ja, tacksamhet. För min kropp som burit mig genom svårigheterna och hållit ut tills jag kom på till trygg plats. Är jag bitter för att det skedde i direkt anslutning till mitt föräldraskap? Att jag således påbörjade mitt föräldraskap med den sämsta rutsningen och lägg därtill min ensamhet som gjorde att jag fick både försöka bära upp mig själv tillbaka från botten OCH var förälder? Jämför också den här nyss tagen. Jämför min aura. Mina kläder. Ja men snälla varsågoda och jämför kroppen. Den är inte tipptopp men den tränar nu och orkar således mer. Sånt syns. Tecken på mitt bättre mående: mitt hår. Jag orkar ta hand om det även privat och inte bara i offentliga sammanhang.Nej jag är inte bitter. Sorgsen ja. Men sorgsen och tacksam. För någon gång behövde min kropp få säga ifrån och någon gång behövde jag lära mig att lyssna inåt. På mitt fortsatt bankande hjärta och min sargade själ. Mina ömma muskler och hårt arbetande celler. Inte bara på min hjärna. Min ständigt tänkande, analyserande hjärna som tog mig igenom skiten med logik. Logik och motivationer. (Plus skratt, som ni vet.)Tack hjärnan, men nu får du vila lite. Eller snarare, min hjärna checkade ut. Den är inte som förr, det ska sägas. Efter utbrändheten har den varit som snömos. Mitt minne är trasigt. All kunskap jag tillskansat mig är som bortblåst, känns det som. Min hjärna vill inte vara med mer. Kombinationen att min kropp också lade av var väl inte toppen, om man säger så. Kombinationen att barn skulle födas, ammas, sovas, underhållas, bäras... osv var sämsta möjliga. Än har jag inte heller berättat för någon utomstående om allt Som hände med min mamma. Ni som läst min bok har ju haft många frågor. Vad hände sen? Efter sista sidan, VAD HÄNDE SEN?Mycket hände sen. Så mycket att jag inte förmått att berätta. Jag har behövt lära mig livet om på nytt av skäl jag inte tror att någon kan förstå om jag inte i timmar förklarar. För hur förklarar man för de som aldrig blivit kidnappade? Hur förklarar man komplexa lager av situationer som inte ens din bästa psykolog någonsin kan förstå? När du på riktigt står ensam i en unik situation och prick ingen kan ens närma sig vad du är med om?Så ja. Åren har varit tuffa. Man kan tro att min bok slutade på en bra plats. Man kan tro att en ensam flickas berättelse som slutar där boken slutar är en lycklig plats. Här kommer avslöjandet: Det var det inte.Det var också just därför jag valde att sluta där. För jag ville låta läsaren andas ut. Som ett mörker av crescendo som avslutas i solsken. På många vis var just den stunden i sig solskenet i mitt liv. Den stunden var något jag behövde för att kunna leva med full andningsförmåga, äntligen. Men den stunden skulle likaså bli ett nytt kapitel av smärtor, kamp och sorg och som i kombination med utbrändhet och föräldraskap skulle bli förödande. Här är en bild jag skäms att visa upp men som jag tycker är så viktig att jag gör. Mitt i utbrändhet. Man skymtar min fula amningsbh för bhar med min stora byst har alltid varit ett problem och i synnerhet under utbrändhet och amning och dålig ekonomi så var det inget jag prioriretade. Sen, hållningen. Man ser ju att det inte är någon kraft i den hållningen. Det var knappt så jag orkade stå rätt upp. Men mitt barn fyllde år och jag var mamma. Här har vi kalas och jag ser ut som hej kom och hjälp mig. Med loafers som inte matchar klänning och ptja, inget passar något alls. Det är en fallen kvinna som kämpar. En annan bild som utåt sett kanske inte är så konstig. Men här hade jag ett samarbete med en fotograf som jag ville lyfta för min takeover på Heja Livet (den som ledde till min bokkontrakt) och hade NOLL aning vad jag skulle ha på mig. Min kropp var inte densamma efter tre barn och nyförlöst. Hon sa: Klä dig som Kenza, flowig klänning och boots. Jag lydde men det var inte alls min stil. Dock hade jag bara inte en bra garderob längre utan heller inte vare sig hjärna eller inspiration. Fotografen gjorde sitt jobb men jag blev ändå inte nöjd för att jag inte kände igen personen jag såg. Därför använde jag knappt några av bilderna hon tog. Jag skämdes för mycket. Det där var ju inte jag. Vem var jag egentligen? Jag kom på sidospår nu, jag vet. Men jag hade en poäng. Och poängen är den att så här snart ett decennium senare från bokens slut, från mitt första steg in i föräldraskapet och från en lång utmattning (depression?) kan jag för första gången äntligen säga:I'm back. Det, mina kära läsare, är något jag aldrig trodde jag skulle säga igen. Att jag orkar igen. Att jag mår bra igen. Att jag kliver upp om dagarna och hur dåligt jag än sovit av olika skäl (vad är ens sömn?) så har jag ork. Jag vill ta mig an dagen och jag är taggad på att se var dagen ska bära. Det är en känsla jag välkomnar så enormt. En känsla jag aldrig trodde jag skulle känna igen och när livet var som mörkast senaste decenniet, en känsla jag inte ens förstod att jag någonsin har känt.Nu är jag där och jag ör inte ens 40 och just det, det är det som gör mig så tacksam. Det jag sett av livet fram till idag är långt mycket mer än vad gemene man på jorden får uppleva och blott 39 år gammal har varenda lärdom som kunnat slängts åt mitt håll att jag vet när man ska uppskatta och vad man ska uppskatta och hur mycket jag uppskattar. Den här bilden bad jag min man ta en dag jag ansträngt mig för att vara fin. Plattat håret. Spänt bältet. Smycken på plats. Han tar bilden och jag möts av illasittande topp över mjölkstinna bröst. Jag ser en person som kämpar men misslyckas. Jag blir irriterad på Max men vet att felet ligger hos mig. Stänger av telefonen och tittar sen aldrig mer på bilden igen. Tills nu. Pandemin. På flera sätt en fruktansvärd tid. För mig på det privata planet: det bästa som kunde hänt. För jag fick vara ifred utan ångest över min dåliga prestation. Ingen frågade efter mig, jag behövde inte förklara mig. Jag försvann och jag fick äntligen vila. Andra minns pandemin som det värsta de varit med om. Jag minns det som en tid av efterlängtad nedstängning och ro. En annan bild jag blev så ledsen när jag såg den. Tappade så mycket hår här och hade heller inget intresse för att fixa håret så jag prövade kort. Är glad för det, det var ett sätt att möta tidigare trauman (de som läst min bok vet vad jag menar) så det var inte längden det var fel på. Det är hela uppsynen. Jag har målat naglarna, sminkat mig, är på semester. Men det är dött inuti. Jag ser bilden och jag ser något fult bara. Inte ens när jag orkade anstränga mig gick det. Jag har aldrig tyckt om den här bilden som är från franska rivieran och borde vara något jag skattar högt. Den här är tagen i liggande format och jag skäms inte för den egentligen. Den visar bara verkligheten. För mesta tiden så jag ut så här. Orkeslös i sängen. Värdelös som partner, som samhällsmedborgare, som vän, som mamma, som syster som allt. Jag visste inte längre hur man levde riktigt. Jag sörjde.Inte ens medelålders och jag förstår innebörden av att lyssna inåt, att ha integritet och att njuta. Jag orkar igen, jag lever fortfarande och än har inte ens hälften av livet levts!I'm back.Och om jag har kunnat göra allt jag hittills gjort med alla dessa vedermödor, så vänta ni bara. Nu, nu jävlar ska det ske. Det tog 10 år. 10 år av att lära känna mig själv om på nytt på ett sätt jag inte varit tvungen innan. Och varför jag skriver det här? För det finns ett ljus efter det där mörkret. Det är svårt att tro när man är mitt i det, jag vet. Jag känner till hopplösheten. Men så länge du fortsätter lyssna inåt kommer du bli belönad. Det är allt din utbrända kropp vill, lyssna på den. I'm back. Are you?-atefeh sebdaniPS. Jag har ännu fulare bilder. Hann inte leta upp dem nu. Men dem är svårare att visa upp för jag blir själv ledsen när jag ser dem. Och jag är tacksam att både jag och min man stod ut. För han var i nästan lika dålig skick ett tag. DS.
